Sida 160 [160]
OCR
mumlade Pete, månne Jack också är ett spöke, jag skall minsann försöka — mycket riktigt. Jack är också en ande — och jag börjar tydligen se syner. Jack steg upp från divanen och gick fram mot Pete — och innan Pete hann väja, hade Jack gått rätt igenom honom. -— Vad fan ä de här för skoj, skrek Pete, för han började bli smått ilsken och önskade ett slut på saken, hör ni mig inte, era dövnickar, och så slog han näven i ett bordshörn. Handen gick tvärsigenom skivan. Hade bordet också blivit ett andeväsen? eller var han själv ande? — Han slog ihjäl sig ögonblickligen, sade Janitorn och tömde ett glas visky. — Tänk att Pete — Pete ä död, mumlade Jack och Pete fick se det han aldrig sett förr, nämligen tårar i Jacks eljest så glada ögon. — Vad nu då, ä jag död, tjöt Pete, men varken Jack eller portvakten tycktes höra det ringaste och fastän Pete gång på gång försökte draga deras uppmärksamhet till sig genom slag och stötar, reagerade de icke det ringaste. Alla slag gingo tvärsigenom dem. Pete var tydligen en stackars hjälplös ande — det måste han till slut erkänna för sig själv. Men hur tusan hade han dött? Han kände varken sorg eller glädje vid tanken på detta att han
