Sida 150 [150]
OCR
144 Hon vände sig just om för att gå — då en dörr öppnades och den vitklädde trädde in. — Nå gott, sade han, följ med. Luisa och han gingo över en stor gård, därpå slogs en dörr upp och Luisa knuffades in i ett rum, vars väggar voro behängda med fruset fjäderfä. — Plocka dessa hundra kycklingar, sade mannen och pekade på väggen, du kan sätta dig där, fortsatte han och sparkade till ett av de stora iskvadrater som täckte golvets yta. — Heliga jungfru, bad Luisa i sin nöd, låt mej åtminstone få på mej ett par tofflor och en yllekofta, jag fryser ihjäl. Den okände hörde ej på henne, han hade redan vänt henne ryggen och slog nu igen dörren efter sig med en skräll. Luisa började med skallrande tänder att plocka de hundra frusna fåglar, den vitklädde utpekat. Det gick nedrigt lätt och ju fortare hon arbetade ju bättre höll hon värmen. Hon kastade just den sista i högen bland de andra, då den okände åter öppnade dörren och vinkade henne att följa. Luisa, som skalv av köld, följde motståndslöst den främmande. — Här, sade han och pekade på en skurbalja, gör rent det här golvet.
