Page 148 [148]
— Nå, gudskelov äntligen ett sant ord — morots¬
färgade, borde där stå.
— Tyst, Jack!
»— hade erövrat hennes unga hjärta som ingen
annan varken förr eller senare —»
— Hur vet du det, Pete?
— Det syns väl för tusan. Skriv nu, Jack!
»Hon kramade i sina små händer den lilla påsen
med luminalpulver hon bytt sig till mot en herde¬
stund med nattvakten nere på apoteket och hen¬
nes ögon stodo fulla med tårar.
Äntligen hällde hon pulvren i ett glas vatten och
reste sig på armbågen för att dricka.
— Farväl, min Pete, som inte bryr sej om den
stackars Luisa — — — Far-v-vä-l-1!»
— Gråter du, Pete?
— Ack, Jack, det är ju så rörande — ge mej en
visky och fortsätt.
»Farväl och farväl även du, Jack — — —»
— Nej — va fan nu då —