Sida 148 [148]
OCR
— Nå, gudskelov äntligen ett sant ord — morotsfärgade, borde där stå. — Tyst, Jack! »— hade erövrat hennes unga hjärta som ingen annan varken förr eller senare —» — Hur vet du det, Pete? — Det syns väl för tusan. Skriv nu, Jack! »Hon kramade i sina små händer den lilla påsen med luminalpulver hon bytt sig till mot en herdestund med nattvakten nere på apoteket och hennes ögon stodo fulla med tårar. Äntligen hällde hon pulvren i ett glas vatten och reste sig på armbågen för att dricka. — Farväl, min Pete, som inte bryr sej om den stackars Luisa — — — Far-v-vä-l-1!» — Gråter du, Pete? — Ack, Jack, det är ju så rörande — ge mej en visky och fortsätt. »Farväl och farväl även du, Jack — — —» — Nej — va fan nu då —
