Sida 67 [67]
OCR
61 »How-ha var endast en kvinna, ättling av en lång rad fiskätare och köttslukare och hennes idiotiska begrepp voro lika råa och simpla som hennes blod, det var ebb och den yttre randen av det svarta, polerade revet låg torr, så att hon såg den gula och rosenröda korallen sticka upp. Höljd i trasor, mager och solbrynt gick en vit man längs revet. I handen höll han ett sköldpaddsspjut och tid efter annan rannsakade han de djupa vattensamlingarna, som här och där öppnade sig i revets söndersprängda yta; efter honom kom med en korg i handen den infödda kvinna, som var hans hustru — det var How-ha. Hon tyckte om att fara ut med hundarna i den bitande kölden, som stack henne i kinderna och drev blodet i starkare fart genom ådrorna. Och en novemberdag, då den första kölden hade kommit och termometern visade sextiofem grader under noll, selade hon alltid sitt hundspann först av alla.» Pete stönade. »Mannen satte sig ned på ett tångklätt korall- | block och inväntade kvinnan. I Hon styrde kurs utåt havsisen, tätt nedanför |
