Page 35 [35]
OCR
29 Hos Mullberry var ju som vanligt fullt hus. Det var en byrå, som tjänte pengar och varest man kunde få varje önskan uppfylld. Vi trängde oss fram till en av diskarna och Pete beställde en äldre gentleman med monokel att uträtta ett ärende till oss. — Herrarna kan ju själva välja, sade klerken och följde oss in i ett annat rum, som såg ut som statistlogen på teatern. Där sutto, tror jag, alla världens yrken och spelade poker. Trampen bredvid polisen, eleganten bredvid stadsbudet — och alla voro de villiga att mot ett litet honorar göra vad som helst. Pete pekade genast på en äldre herre med rosigt ansikte och vitt hår. — Den där vill jag ha, sade han. — Kom hit, old boy, skrek klerken och fick den gamle herrn upp på golvet. Ja, han var firstrate — oklanderligt pressade byxor — storm och käpp, vita handskar och portvinshy, såg ut som om han köpt tavlor hela sitt liv. — Hör nu på, sade Pete. Ni går ner till Dirty street och in till Mock, den där store konsthandlaren ni vet. Well, där går ni in och ser på tavlorna och så frågar ni — likgiltigt, efter en tavla av Pete Cummin, som kallas »Lunacy». ==
