Page 33 [33]
OCR
27 porträttet du minns och jag jobbade här. Well, jag lämnade ned den där duken Lunacy — »den vansinniga» — till Mock. Han ringde dan efter och sade: »Jag har ett anbud på er tavla, femtio dollars.» Jag blev förstås själaglad och slog till — att han sen drog av tjugu procent var ju bara hans konsthandelsrättighet. Nu i går eller förrgår tror jag det var, stötte jag på Bill Hugh. Vi fick en drink och pratade och så kom han att nämna min »Lunacy». »Och det var tusan vad du håller höga priser, gosse», sade han. »Jag hörde av ägaren att han givit femhundra dollars.» »Femhundra dollars», skrek jag, »är du tokig. Femtio menar du.» »Nej, femhundra», svarade Bill. Jag gick till den som köpte duken — mycket riktigt, han hade betalt femhundra dollars kalla pengar och nu blev han arg förstås, men inte kunde han göra mig rik. Sen gick jag ned till Mock, som vände ut och in på handflator och vitögon men som man inte med det största tryck i världen kunde få en cent av. Han hade köpt tavlan på spekulation, det var hans förbannade skyldighet att sedan söka få sina utlägg igen — och så vidare, och så vidare. — Du har rätt, Pete, Mock ska luras, men det
