Page 33 [33]
27
porträttet du minns och jag jobbade här. Well,
jag lämnade ned den där duken Lunacy — »den
vansinniga» — till Mock. Han ringde dan efter
och sade: »Jag har ett anbud på er tavla, femtio
dollars.» Jag blev förstås själaglad och slog till —
att han sen drog av tjugu procent var ju bara
hans konsthandelsrättighet. Nu i går eller förrgår
tror jag det var, stötte jag på Bill Hugh. Vi fick
en drink och pratade och så kom han att nämna
min »Lunacy». »Och det var tusan vad du håller
höga priser, gosse», sade han. »Jag hörde av
ägaren att han givit femhundra dollars.»
»Femhundra dollars», skrek jag, »är du tokig.
Femtio menar du.»
»Nej, femhundra», svarade Bill.
Jag gick till den som köpte duken — mycket
riktigt, han hade betalt femhundra dollars kalla
pengar och nu blev han arg förstås, men inte
kunde han göra mig rik. Sen gick jag ned till
Mock, som vände ut och in på handflator och vit¬
ögon men som man inte med det största tryck i
världen kunde få en cent av. Han hade köpt
tavlan på spekulation, det var hans förbannade
skyldighet att sedan söka få sina utlägg igen —
och så vidare, och så vidare.
— Du har rätt, Pete, Mock ska luras, men det