någonting gratis och Mc Gurry hade gjort upp
om femton dollars i hyra för damen och hela
upptåget per kväll, men ej sagt ett ord om bil.
Det såg ut som om Pete skulle få rätt.
Mullberrys kontor ringde upp Mc Gurry och
därifrån frågades tämligen hetsigt varför man ej
använt deras hjälp föregående afton. Hon, damen,
hade kommit ned till kontoret och beklagat sig.
En annan dam hade fått jobbet, sade hon. Till
vilken byrå hade man vänt sig? Vad var det för
fel på deras dam, dög hon ej till mor för fjorton
dagar åt en lusig tramp? Byrån ville ha klart
besked. Mc Gurry visste ej vad han skulle svara,
han såg tyst på sin cigarr, medan han lyssnade till
rösten i telefonen, men så kom han på en idé.
— Kära Mullberry, jag är minst lika paff som ni,
karlen träffade ju sin riktiga mor och nu är han
väck — vi fortsätta naturligtvis numret med en
ny karl. Hoppas hans mor är död. Ja, sänd ned
eder dam i afton vid åttatiden, men ingen bil,
förstår ni, som hämtar den förlorade sonen: Jaså
ni vill inte alls hjälpa mig. Nå, om jag ger trettio
dollars ? Skönt, då äro vi alltså överens. Well.
Good by!
— Sådana skojare, mumlade han, det var ett nytt
tricks de ha hittat på för att dyrka upp priset,