Sida 23 [23]
OCR
Er en röd näve och avbröt dess. vingliga bana, suckade han djupt. — Hoppa, Irwing, viskade jag. Irwing stirrade ut i salongens dunkel, skuggade med handen för ögonen och tog ett språng ned mot rampen. Då hördes plötsligt från första bänken på parkett en hög, skärande kvinnostämma: — Min son, min son! Irwing ryckte till, han blev alldeles likblek i ansiktet, endast näsan lyste fantastiskt, så tog han ett jättesprång och föll ned framför en gammal dam med vitt hår och diamanter, för vad vi kunde se, åtskilliga tusen dollars. Mullberrys agentur knusslade aldrig. Irwing låg på knä framför den gamla damen och grät häftigt — någon hade släppt på belysningen i salongen och publiken var ett larmande hav av applåder och visslingar, de senare mest från galleriet. Mc Gurry kom hjulande nedför mittgången och trängde sig fram till gruppen. Han studsade något då han fick syn på damen. — Tusan så flott, mumlade han, det var billigt med femton dollars, därpå höjde han sin lilla feta näve i luften, påbjöd tystnad och skrek: — Ärade publikum, det har beskärts eder att i afton få åse något som både gläder och bedrövar. 2. — Elgström, ”Chikagobohéme”.
