Sida 23 [23]
Er
en röd näve och avbröt dess. vingliga bana,
suckade han djupt. — Hoppa, Irwing, viskade jag.
Irwing stirrade ut i salongens dunkel, skuggade
med handen för ögonen och tog ett språng ned
mot rampen. Då hördes plötsligt från första
bänken på parkett en hög, skärande kvinno¬
stämma: — Min son, min son!
Irwing ryckte till, han blev alldeles likblek i
ansiktet, endast näsan lyste fantastiskt, så tog
han ett jättesprång och föll ned framför en gam¬
mal dam med vitt hår och diamanter, för vad vi
kunde se, åtskilliga tusen dollars.
Mullberrys agentur knusslade aldrig.
Irwing låg på knä framför den gamla damen
och grät häftigt — någon hade släppt på belys¬
ningen i salongen och publiken var ett larmande
hav av applåder och visslingar, de senare mest
från galleriet.
Mc Gurry kom hjulande nedför mittgången och
trängde sig fram till gruppen. Han studsade något
då han fick syn på damen. — Tusan så flott, mum¬
lade han, det var billigt med femton dollars, därpå
höjde han sin lilla feta näve i luften, påbjöd
tystnad och skrek:
— Ärade publikum, det har beskärts eder att i
afton få åse något som både gläder och bedrövar.
2. — Elgström, ”Chikagobohéme”.