Sida 16 [16]
OCR
Borta i hörnet låg långe Wilson, skämttecknaren, ham som aldrig log och längre fram i ljuset satt Hunter, akvarellisten, död i skyttegraven vid fronten en lika gråkall afton som denna i Chikago, Davyson, landskapsmålaren och jag, själv finne, amerikan, målare, författare och litet av varje. Ja här sutto vi och funderade. Sommaren hade varit usel, inte en utställning, inte en beställning, inte ens ett bokomslag. Vi hade dragit oss fram på frilunch och smålån konstnärer emellan och som sagt, vi hade det svårt och i hela den stora miljonfläskpackarstaden fanns, trodde vi, inte ens en själ, som brydde sin hjärna en sekund med vårt vara eller inte vara. Då ringde tamburklockan. Pete gick och öppnade, vi hörde en hes, bedjande röst, och så Petes: »Fan heller, här är också fattigdom, hur kom ni förbi portvakten för resten ?» Rösten började åter med sitt dova sorl och så hörde vi Petes: »Nå, kom in då och bli här i natt, man är väl för fan konstnär.» — Tramp förstås, gäspade Davyson. -— Pete, kom fram och visa fångsten! skrek Hunter, i Det var en härligt fantastisk gestalt, som visade
