Page 244 [244]
OCR
väl karakteriserade egenskaper, hvilka skilja influensan från alla andra kända infektionssjukdomar. Det har hittills visat sig, att hvarje sådan sjukdom, hvars etiologiska moment, tillhörande mikroorganismerna, hittills blifvit utforskadt, utgjorts af en väl karakteriserad infektionssjukdom, och intet talar för, att ej framtiden skall fortfarande komma att utvisa särskilda, väl karakteriserade arter af organismer såsom orsak till de särskilda infektionssjukdomarne. Att undersökningarne af influensan ej uppdagat detta för influensan karakteristiska kausalmoment utgör intet motbevis mot detta antagande; upprepade undersökningar af scarlatina, morbilli, m. fl. karakteristiska infektionssjukdomar hafva varit lika resultatlösa, och hvem tviflar väl på, att dessa sjukdomar äro orsakade af andra än de hittills studerade patogena organismerna? Oaktadt denna brist på afgörande resultat erbjuda de utförda undersökningarne så mycket af intresse, att en kort öfversigt af deras wvigtigaste resultat är på sin plats i en framställning af den senaste influensaepidemien. Från föregående epidemier ega vi ej mer än en enda undersökning, som kan göra något anspråk på uppmärksamhet nämligen Seifferts år 1884 i Volkmanns Samlung klinischer Vorträge publicerade. Seifferts iakttagelser härröra från en liten lokal epidemi i Wärtzburg vintermånaderna 1883 och gälla i allt 7 fall. Seifferts alla 7 fall voro lindriga; de hufvudsakliga symptomen utgjordes af de katarrala symptomen från respirationsvägarne. Hans bakteriologiska undersökningar inskränkte sig således till dessas förändringar, och som inga obduktioner förekommo, utgjordes de endast af mikroskopisk undersökning af det upphostade. Detta färgades på vanligt sätt med anilinfärger och visade sig innehålla en mängd bakterier, hvilka utgjordes till största delen af streptokocker, men bland hvilka också diplo- och monokocker förekommo. Mikrokockerna förekommo ytterligt talrikt i de geléliknande massorna i sputa, i mindre qvantitet i de glasaktigt-slemmiga sputa, och sparsamt i det cellrika, variga sputum, som mot sjukdomens slut upphostades. Kontrollundersökningar visade,
