Sida 74 [74]
OCR
Skolor och uppfostringsanstalter. Från Stockholms folkskolor hafva genom benägen medverkan af folkskoleinspektören dr C. G. Bergman och samtliga lärarepersonalen insamlats fullständiga uppgifter beträffande de barn, som på grund af anmäld sjukdom voro från undervisningen frånvarande under tiden f..:o: m. den 2 t. o. m. den 18 dec., då höstterminen slöts. Denna tid sammanfaller med influensa-epidemiens blomstring. Det är naturligt, att icke alla sjukdomsfallen orsakats af influensa, men då man vet, att för öfrigt ingen ovanlig sjuklighet var rådande i Stockholm vid tiden för influensa-epidemiens ankomst och man dessutom känner den, så att säga, normala sjuklighetssiffran i dessa skolor, så är det icke desto mindre uppenbart. att dessa listor, redogörande för 16,373 skolbarn, lemna en tydlig bild af sjukdomens uppträdande inom ifrågavarande skolor. Uppgifter äro lemnade särskildt från hvar och en af skolornas dåvarande 468 afdelningar. Det skulle blifva allt för vidlyftigt att här in extenso anföra alla dessa. De hafva fördenskull sammanförts i vidstående tabell, der tillståndet angifves endast i hvarje särskildt skolhus. Det bör emellertid omtalas, att knappast någon enda af alla de 468 afdelningarna lemnades oberörd af den ökade sjukligheten!) samt att ingen ålder bland skolbarnen syntes mera än de andra vare sig angripen af eller befriad från den allmänna sjukligheten. Med hänvisning i öfrigt till tabellen, må här endast påpekas några af de vigtigaste fakta, som derur kunna afläsas. De på grund af sjukdom försummade undervisningsdagarne i Stockholms folkskolor utgjorde åren 1885—1889 4,1 9/, af samtliga arbetsdagar. Då sjukligheten i staden under år 1889 var ganska obetydlig ända intill influensans ankomst, så torde man kunna antaga siffran 4,1 07 såsom en så att säga normalsjuklighetssiffra. — Den 2 december 1889 voro 1,188 barn frånvarande på grund af sjukdom, detta är 7,2 -0/,. Vare sig detta relativt höga tal berodde på den redan då befintliga, ehuru ej uppmärksammade epi 1) Se härom vidare å sid. 52.
