OCR
ledes i en föga trafikerad del af Vermland, samt till skogstrakten vid Katrineholm, allt afsides liggande ställen utan lifligare förbindelse med andra orter. Efter den 5 jan. synes intet ställe vidare hafva funnits i södra Sverige för farsoten att angripa. I Dalarne kom influensan till det 3 å 4 mil norr om Malung (angr. d. 231,4) liggande och utan annan kommunikation än landsväg varande Lima den 10 :jan..och till :Idre,.15 mil norr om: Mora (angr. d. ?21,) och. utan annan väg än landsvägen till sistnämnda ställe, d. 18 jan. Timmerafverkare i Mora skogar fingo, enligt provincialläkaren dr A. v. Stapelmohr, influensa den 20,, således nära en månad efter det sjukdomen kommit till Mora by. Till Hede i Herjeådalen kom farsoten d. 5|,. 1) Jemte dessa nu nämnda platser är det endast orter i öfre Norrland, hvilka så sent som på nyåret 1890 fingo besök af influensan. Vi gå derför nu slutligen till skildring af sjukdomens gång genom denna, till området betydande, men glest befolkade och, synnerligen vintertiden, med dåliga och obeqväma kommunikationer försedda landsdel. Vid tiden för influensa-epidemien var, som nämndt, norra stambanans ändstation Anundsjö, och ångbåtstrafiken mellan Stockholm och öfre Norrland hade upphört, så att Hernösand och Nyland voro de nordligaste orter, som i slutet af november ännu hade sjöförbindelse med hufvudstaden. För bedömandet af samfärdselns betydelse för influensans spridning måste det derför vara af stor betydelse att se, huru sjukdomen gått fram öfver det omkring 50 nymil från söder till norr mätande landområde, hvarifrån underrättelse ytterligare erhållits och der samfärdseln egt rum uteslutande på landsvägar. Till Sollefteå och Örnsköldsvik, hvilka ligga på ungefär lika långt afstånd (50 nymil) från Stockholm som Örnsköldsvik från Pajala, hade farsoten hunnit fram på få dagar; huru ställer sig nu sjukdomens utbredning öfver det jernvägslösa Norrland? I Åsele, 11 mil fågelvägen norr. om. Sollefteå, och 1!) Se Hildebrandsson i Upsala Läkareförenings förh. 1889—90, sid. 366.