ledes i en föga trafikerad del af Vermland, samt till skogs¬
trakten vid Katrineholm, allt afsides liggande ställen
utan lifligare förbindelse med andra orter.
Efter den 5 jan. synes intet ställe vidare hafva funnits
i södra Sverige för farsoten att angripa. I Dalarne kom
influensan till det 3 å 4 mil norr om Malung (angr. d. 231,4)
liggande och utan annan kommunikation än landsväg varan¬
de Lima den 10 :jan..och till :Idre,.15 mil norr om: Mora
(angr. d. ?21,) och. utan annan väg än landsvägen till
sistnämnda ställe, d. 18 jan. Timmerafverkare i Mora skogar
fingo, enligt provincialläkaren dr A. v. Stapelmohr, influensa
den 20,, således nära en månad efter det sjukdomen kommit
till Mora by. Till Hede i Herjeådalen kom farsoten d. 5|,. 1)
Jemte dessa nu nämnda platser är det endast orter
i öfre Norrland, hvilka så sent som på nyåret 1890 fingo
besök af influensan. Vi gå derför nu slutligen till skildring
af sjukdomens gång genom denna, till området betydande,
men glest befolkade och, synnerligen vintertiden, med dåliga
och obeqväma kommunikationer försedda landsdel.
Vid tiden för influensa-epidemien var, som nämndt, norra
stambanans ändstation Anundsjö, och ångbåtstrafiken mellan
Stockholm och öfre Norrland hade upphört, så att Hernö¬
sand och Nyland voro de nordligaste orter, som i slutet
af november ännu hade sjöförbindelse med hufvudstaden.
För bedömandet af samfärdselns betydelse för influensans
spridning måste det derför vara af stor betydelse att se,
huru sjukdomen gått fram öfver det omkring 50 nymil
från söder till norr mätande landområde, hvarifrån under¬
rättelse ytterligare erhållits och der samfärdseln egt rum
uteslutande på landsvägar. Till Sollefteå och Örnsköldsvik,
hvilka ligga på ungefär lika långt afstånd (50 nymil) från
Stockholm som Örnsköldsvik från Pajala, hade farsoten hunnit
fram på få dagar; huru ställer sig nu sjukdomens utbred¬
ning öfver det jernvägslösa Norrland?
I Åsele, 11 mil fågelvägen norr. om. Sollefteå, och