OCR
LIVET I ANGERMANLAND 169 lämnade han en klagoskrift, vari han livligt skildrar vad han måst utstå. Vid utgörandet av Elfsborgs lösen hade han upptäckt svek och bedrägeri, i det hans ”medborgare” i Härnösand av denna gärd undanstuckit vid pass 100 daler. Därav hade de givit 90 daler till två borgare, Michil Nilsson och Abraham Pedersson, för att de skulle resa till Stockholm och förvärva staden fri seglats till främmande land. Men Björn hade yppat deras otrohet, vilket emellertid kom att stå honom dyrt. De läto honom ”bindas och bastas” av K. M:ts skeppskapten Lars Matsson, ”och när min fattiga hustru”, säger Björn själv, ”kom och bad kaptenen, att han sådant skulle hava fördrag med, ryckte han henne därifrån, så att hennes vänstra arm blånade av hans skuffande”. Och honom själv hade kaptenen så slagit, att hans näsa och mun stodo i blod. Detta skulle ha skett uti fyra namngivna personers närvaro. Ser man efter, vilka dessa voro, befinnas de höra till de mera betydande i samhället. Den förste var Mårten Olsson, vilken 1614 var borgmästare i staden, den andre Oluf Mårtensson och den tredje Oluf Stålboga, vilka två i samma års längd nämnas i tredje och sjunde rummet; den siste, som skulle ha åskådat misshandeln, var Peder Eriksson, helt visst identisk med den andre borgmästaren samma år. Men dessa hade icke blott åsett detta utan ock det allt samtyckt. Orsaken därtill var enligt Björns uppgift, att de förnummit, att han bett den nämnde kaptenen att få följa med honom till Stockholm, där han ämnade för konungen giva deras otrohet till känna. Men sedan de låtit kaptenen på detta sätt ”binda och slå” honom, förde denne honom bunden fyra mil därifrån, och Björn måste giva honom 3 daler. Äntligen bliven fri, tillredde Björn jämte sin stallbroder en skuta för att, trots allt, dock komma till Stockholm. Men när hans ovänner förnummo det, togo de den ”skutparten” ifrån honom och förhindrade på så sätt hans resa.