Sida 37 [37]
OCR
LIVET I ANGERMANLAND 35 Bland inkomsterna av skinn nämnes i 1554 års räkenskap ett rött rävskinn ”av diurstugun vid Anundsjö socken”. Äganderätten till skogsmarken respekterades i viss mån, som vi se av det följande. Brynjel Håkansson i Kläpp hade en höst på Holmsholmen gillrat efter räv och harar samt bekommit 1 ung räv och 8 harar. Enligt 1638 års dombok för Boteå tingslag skulle han betala skogsägaren sitt igen och därtill böta 3 mark. (RDÖ 6 f. 348 v.) Skogarna, som sedan blevo Ångermanlands största inkomstkälla, hade, särskilt de, som voro belägna långt från bygden, egentligen intet annat värde än som jaktmarker. För att tillgodogöra sig skogen byggde man dock här och var sågkvarnar, där lämpligt vatten fanns!. Joen Joensson snickare hade av Björkings (Björkängs) byamän våren 1697 antagits att åt dem uppbygga en sågkvarn. I arbetslön därför hade han betingat sig 40 daler k. m., som han också uppburit. Men när sågen med byamännens kostnad var uppbyggd, ”var allt orätt och illa beställt, så att sågen intet kunde skära ett bräde”. Missbelåtna härmed, stämde byns bönder snickaren för rätta och fordrade, att han skulle dels återbetala den uppburna arbetslönen, dels ersätta dem för deras omkostnad och skada. Snickaren ansåg sig emellertid ej vara skulden härtill; felet låge fast mera i läget, som byamännen själva uppvist och haft honom att bygga på, ty detta hade varit mycket ”svagt”. Dammen hade ej heller av dem varit till grunden fylld och rännan ej fullbyggd; deras sågvev hade ock varit otjänlig. Emellertid erbjöd han sig att på fyra dagar laga, att sågen skulle gå, om de blott läte laga sågveven. Om Björkängsmännen icke ville antaga snickarens anbud att bringa sågen till gångs, så funne rätten nödigt att låta syna byggningen genom Sollefteå gälls tolvmän. Dessa skulle då pröva, huruvida felet låge hos byggmästaren, om det kunde rättas och med vad 1) Se härom häftet 13 av Norrländska samlingar, sid. 77 ff. och särskilt sid, 92 ff. Skogsbruk.
