Page 37 [37]
LIVET I ANGERMANLAND 35
Bland inkomsterna av skinn nämnes i 1554 års räken¬
skap ett rött rävskinn ”av diurstugun vid Anundsjö socken”.
Äganderätten till skogsmarken respekterades i viss mån,
som vi se av det följande. Brynjel Håkansson i Kläpp hade
en höst på Holmsholmen gillrat efter räv och harar samt
bekommit 1 ung räv och 8 harar. Enligt 1638 års dombok
för Boteå tingslag skulle han betala skogsägaren sitt igen
och därtill böta 3 mark. (RDÖ 6 f. 348 v.)
Skogarna, som sedan blevo Ångermanlands största in¬
komstkälla, hade, särskilt de, som voro belägna långt från
bygden, egentligen intet annat värde än som jaktmarker.
För att tillgodogöra sig skogen byggde man dock här och
var sågkvarnar, där lämpligt vatten fanns!. Joen Joens¬
son snickare hade av Björkings (Björkängs) byamän våren
1697 antagits att åt dem uppbygga en sågkvarn. I arbets¬
lön därför hade han betingat sig 40 daler k. m., som han
också uppburit. Men när sågen med byamännens kostnad
var uppbyggd, ”var allt orätt och illa beställt, så att sågen
intet kunde skära ett bräde”. Missbelåtna härmed, stämde
byns bönder snickaren för rätta och fordrade, att han skulle
dels återbetala den uppburna arbetslönen, dels ersätta dem
för deras omkostnad och skada. Snickaren ansåg sig emel¬
lertid ej vara skulden härtill; felet låge fast mera i läget,
som byamännen själva uppvist och haft honom att bygga
på, ty detta hade varit mycket ”svagt”. Dammen hade ej
heller av dem varit till grunden fylld och rännan ej full¬
byggd; deras sågvev hade ock varit otjänlig. Emellertid
erbjöd han sig att på fyra dagar laga, att sågen skulle gå,
om de blott läte laga sågveven. Om Björkängsmännen icke
ville antaga snickarens anbud att bringa sågen till gångs,
så funne rätten nödigt att låta syna byggningen genom Sol¬
lefteå gälls tolvmän. Dessa skulle då pröva, huruvida felet
låge hos byggmästaren, om det kunde rättas och med vad
1) Se härom häftet 13 av Norrländska samlingar, sid. 77 ff. och sär¬
skilt sid, 92 ff.
Skogsbruk.