Sida 35 [35]
LIVET I ANGERMANLAND 33
än berg och stenörer, som icke är dugelig till åker och äng
att uppbruka. De, som däruppå bott, hade därför intet
annat haft till att föda sig med än fåglar och djur, som
hade funnits där i stor mängd, förrän finnarna fingo lov
att bygga och bo på skogen. Men sedan dessa kommit, hade
de gjort slut på både fågel och djur, så att den, som bodde
på torpet, hade måst övergiva det samt för nöd och fattig¬
dom draga därifrån, varigenom torpet blivit öde. Följden
därav hade blivit den, att befallningsmän tvingat dem, som
närmast däromkring bodde, att utgöra utlagorna, ehuru de
ingen nytta hade av torpet. Nu bådo dessa bönder om för¬
skoning härför. Nämnden hade efter befallning rannsakat
om torpet och funnit det vara alldeles odugeligt och öde
och icke bättre än byskog och mulbete.
Jakten var mycket givande, och skinn av räv, mård och
lo samt hermelin stodo även då högt i värde och brukades
mycket. Bland djur, som jagades, var ock bäver, i dom¬
böckerna kallad bjur. År 1629 omtalas, att en man i Gran¬
sjö i Helgum hade tagit sig lageman (kamrat) uti annan
socken och ”gillrat efter biurwånnar (=efter bäver med
bävergiller?) på deras skog”. Gott om bäver fanns det ännu
1635. Att bryta upp annans bjurhus och taga bäver därur
var en ej ovanlig idrott, som dock bestraffades.
Vid den tiden måste det även ha funnits gott om vild¬
renar i Ångermanlands skogar. År 1648 omtalas på Boteå
ting, att Israel Israelsson i Solum, Olof Pedersson i Sjö och
Erik Nilsson i ”Alom” (Arlom) hade slagit och fångat ett
rendjur vardera. Vargarna hade eftersträckt dessa och så
uttröttat dem, att rendjuren ”visst hade blivit vargarne till
mats, om folket ej hade kommit där emillan”. Så hade
skett med det fjärde rendjuret, vilket vargarne mestadels
hade uppätit. (ODA 1648 s. 53.) Samma år på Sollefteå
ting den 5 juli stodo två lappar, Peder Pedersson och Turo,
tilltalade för att de uti förbuden tid på Multråskogen hade
3 — Norrländska samlingar 14.
Jakt.