Sida 35 [35]
OCR
LIVET I ANGERMANLAND 33 än berg och stenörer, som icke är dugelig till åker och äng att uppbruka. De, som däruppå bott, hade därför intet annat haft till att föda sig med än fåglar och djur, som hade funnits där i stor mängd, förrän finnarna fingo lov att bygga och bo på skogen. Men sedan dessa kommit, hade de gjort slut på både fågel och djur, så att den, som bodde på torpet, hade måst övergiva det samt för nöd och fattigdom draga därifrån, varigenom torpet blivit öde. Följden därav hade blivit den, att befallningsmän tvingat dem, som närmast däromkring bodde, att utgöra utlagorna, ehuru de ingen nytta hade av torpet. Nu bådo dessa bönder om förskoning härför. Nämnden hade efter befallning rannsakat om torpet och funnit det vara alldeles odugeligt och öde och icke bättre än byskog och mulbete. Jakten var mycket givande, och skinn av räv, mård och lo samt hermelin stodo även då högt i värde och brukades mycket. Bland djur, som jagades, var ock bäver, i domböckerna kallad bjur. År 1629 omtalas, att en man i Gransjö i Helgum hade tagit sig lageman (kamrat) uti annan socken och ”gillrat efter biurwånnar (=efter bäver med bävergiller?) på deras skog”. Gott om bäver fanns det ännu 1635. Att bryta upp annans bjurhus och taga bäver därur var en ej ovanlig idrott, som dock bestraffades. Vid den tiden måste det även ha funnits gott om vildrenar i Ångermanlands skogar. År 1648 omtalas på Boteå ting, att Israel Israelsson i Solum, Olof Pedersson i Sjö och Erik Nilsson i ”Alom” (Arlom) hade slagit och fångat ett rendjur vardera. Vargarna hade eftersträckt dessa och så uttröttat dem, att rendjuren ”visst hade blivit vargarne till mats, om folket ej hade kommit där emillan”. Så hade skett med det fjärde rendjuret, vilket vargarne mestadels hade uppätit. (ODA 1648 s. 53.) Samma år på Sollefteå ting den 5 juli stodo två lappar, Peder Pedersson och Turo, tilltalade för att de uti förbuden tid på Multråskogen hade 3 — Norrländska samlingar 14. Jakt.
