Sida 20 [20]
OCR
18 i STUGUN stuga eller sälohus, som ärkebiskop Jacob Israelsson i Upsala (1278—81) lät uppföra i den vidsträckta Ragundaskogen till skydd för resande i dessa trakter, de där ofta lupo fara för lifvet, ja ej sällan omkommo. För ändamålet hade ärkebiskopen inköpt en tomt för 1/2 mark jämte kringliggande område af en »mansgangus» vidd, d. v. s. i omkrets motsvarande en dagsmarsch. Detta uppläts åt Gyrth (Giurd, Gyrd) Bodakarl mot skyldighet att härbergera vägfarande och tillhandahålla dem mat och dryck. Genom ett bref, utfärdadt 29 jan. 1290 vid Ragunda kyrka, ställer utvalde ärkebiskopen Johannes Odolfsson samme Gyrth under S:t Laurentii och S:t Olofs samt Upsala domkyrkas och sitt eget skydd och förbjuder hvem det vara må att pålägga honom skatter eller andra onera. (DS 2, n. 1011.) På samma villkor öfvertogs gästhållningen af sonen Thorer Gyrdsson, hvilken af ärkebiskop Nils Allesson erhöll ett liknande skyddsbref, dat. Ragunda kyrka 15 febr. 1297 (DS 2, n. 1189). För att sätta stugukarlen i stånd att lättare kunna utöfva gästfrihetens välgärningar äfven åt fattiga resenärer utfärdade sistnämnde ärkebiskop under en visitation i Skön 7 mars 1303 gåfvobref dels å gården Vestrahyllie i Lits socken, värderad till 40 mark, dels å ett till själastugans ägor gränsande jordområde, som han inköpt af Radger i Hamre för 12 öre och hvilket i väster sträckte sig till Lomovik, längre i norr till Grytholma och rakt i öster till Myrtå. Afkastningen af allt detta skulle Thor Gyrdsson, hans hustru och arfvingar åtnjuta så länge de lefde och skötte gästningen, men för den händelse tvist uppstode mellan arfvingarne, förbehölls rätt åt ärkebiskopen och domkapitlet i Upsala att förordna ny gästgifvare (DS 2, n. 1382, 1383). Äfven de följande ärkebiskoparne utfärdade bref om skydd och skattefrihet för åbon i själastugan och hans familj; så ärkeb. Olof Björnsson, då han var i Lit 10 febr. 1319 (DS 3, n. 2183) och ärkeb. Peter Philipsson vid en visitation i Fors 11 mars 1335 (DS 4, n. 3124). Befattningen som stugukarl innehades sistnämnda år af Ludin (Lodhin) Thoresson, son till den föregående, och hade alltså redan hunnit gå i arf i tredje generationen. Stiftelsen hade nu fått en mera kyrklig karaktär genom tillkomsten af ett kapell, till hvilket Jämtlands syssloman Guttorm Helgason, enligt ett af lagman Arnfinn Sigurdsson m. fl. utfärdadt intyg, dat. Ragunda 27 jan. 1333, skänkt en jordegendom om 24 mark i Ansasjö i Hällesjö socken, hvilken fritt skulle få brukas och bebyggas af ofvannämnde Lodin Thoresson och hans arfvingar, så länge de betjänade kapellet. (DS 4, n. 2962.) För att säkerställa sina förmåner och dispositionsrättigheter till de fastigheter, som själastugan så småningom kommit i besittning af, öfverlämnade samme Ludin originalen till samtliga skyddsbref och donationshandlingar till förvaring i Upsala domkyrka och bekom i stället vidimerade afskrifter af dessa aktstycken enligt erkännande af ärkebiskop Hemming Nilsson i ett kvitto dat. Långsele 3 febr. 1346 (DS 5, n. 4033, 4034). Själastugan fortfor väl alltjämt att fylla sin uppgift, ehuru den mera sällan omtalas i handlingarne från medeltidens senare skede. Den 20 juli 1489 utfärdade prosten och khden i Brunflo Lars Egidii på ärkebiskop Jacob Ulfssons befallning ett bref, däri Gunhild och hennes söner tillförsäkras rätt att »bruka, fikya ok fara alth thet, som til Stughon ligger» (DN 14, n. 174), och omkr. I febr. 1494 upplåter ärkebiskopen själastugan med åker och äng, skog och fiskevatten till Erich Harwardsson och hans hustru Birgitta på lifstid med villkor, att husen skola hållas vid makt och förbättras samt att ärkebiskopen erhåller hvad som af ålder tillkommit honom (JFT 2, s. 124).? 1 I det ej i original föreliggande brefvet kallas ärkebiskopen Jöns, men detta måste vara felskritning för Jacob, om årtalet är riktigt återgifvet.
