Page 338 [338]
OCR
320 HEDE 4. Magnus Jone [1548], kyrkoprast pa Hede, nämnes d. a. i ett permebref, som pa Tune tid fanns hos bonden Sven Knutson pa Hede (T.). 5. °Olaus upptages i denna ordning utan artal af Tuneus. Enligt traditionen lär han ha haft »profetisk anda». Med hänsyftning på den påbörjade grufdriften vid Åreskutan skall han yttrat: »När grå kon kalfvar, så blir mycken dyr tid». Sista söndagen han förrättade gudstjänst och begrafning hade han andäktigt bedt Gud vara honom nådelig, som härnäst afled i församlingen, och innan nästa söndag var han dod. Gs) 6. Peder Andersson [1587—1611], sogneprast for Heide menighed. Genom permebref fran 1587, 1590 och 1604, af hvilka 2:ne funnos hos Par Engelbrechtsson i Funesdalen och ett hos Sven Knutsson pa Hede, har Tunzus bestyrkt hans verksamhet har under dessa ar. I Sten Billes register för år 1604—05 förekommer bland domssaker, att Peder Joensson i Vindall (Vemdalen) pliktade 5 daler »for hannd stack her Peder der sammasteds i armen med en knify. Vid den svensk-danska Baltzarfejden år 1611, då isynnerhet Hede socken blef sköflad af svenskarna, och kyrkan afbrändes, mistade äfven herr Peder Andersson hus och gård, hvarför han måste flytta till Trondhjem med hustru och barn och där en lång tid lefva i elände. Kon. Christian IV befaller 13 maj 1613, att herr Peder skall förordnas till khde i Ragunda i st. f. den förrädiske herr Severin Petrejus, som i samma bref erhåller sin afsättningsdom. (Norske registraturer 4s. 494.) Se vidare Ragunda. 7. Anders Olsson [1617—42], troligen den första khden, som hitkommit efter Baltzarfejden. Sedan den gamla kyrkan med sina bastanta murar blifvit åter i ståndsatt efter branden, var det dock genom socknens förhärjande för sockneprästen hardt när omöjligt att lefva på gällets försvagade inkomster. Vi se af bevarade räkenskaper att samtliga kyrkor i Jämtland och Härjedalen (med undantag af Öfverhogdal) bidragit att åt denne och de följande kherdarna i Hede utgifva vissa belopp i penningar eller däremot svarande spannmål, allt efter pastoratens storlek. Dessa bidrag, den s. k. Hedehjälpen, grundar sig närmast på ett bref af kon. Christian IV 19 febr. 1633, ställdt till landsherren Olof Parsberg och biskopen i Trondhjem, hvilket här nedan aftryckes.' Sålunda uppbar herr An1 Brefvet, som tydligen föregåtts af någon annan understödsskrifvelse, lyder: »Christian IV etc. Vider, at eftersom Hr Anders Olsson, Guds Ords T jener til Hede i Herdalen, sig underdanigst besverger over sin Underholds Ringhed, saa og at nogen Lon, som hannem tilforn
