Sida 34 [34]
OCR
Ss S 3 33 Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv Johan Anders Linders brevväxling Hanöberg d. 11 Juli 1841 Min Goda älskade Pappa! Med högsta glädje och öfverraskning emottog jag Pappas sista bref af den 26 Junii för hvilket jag tackar Pappa innerligen. Wåra bref möttes troligen. Den sista tiden jag var i stan hade jag så mycket att läsa och skrifva e.t.c. så att jag fann det häst att uppskjuta tills jag här på Hanöberg kunde utan brådska få skrifva hem. Jag är ledsen att jag kom att bedja Pappa om ett års vistelse till här; ack, goda Pappa! missförstå mig ej, tro icke att det var af otacksamhet, nej mitt hjerta känner nog hvad jag är min Pappa skyldig, och är nöjd med hvad som sker antingen jag ej stannar eller blifver quar. Af mitt bref ser Pappa att jag ej glömt Pappas commission, som jag nu riktigt skall uträtta. Tack goda Pappa! som sände den Kära pense'en fran Mammas graf den jag alltid vill förvara. Jag kan ej utan förtjusning, och icke utan litet hemlängtan tänka på det vackra och allt mer och mer förskönande hemmet, som väl redan är ett Eden. Det var ej som Pappa förmodat Grefvinnan Schverin i Sala, utan Grefv.nan Söderhjelm som tillika med sin man bad helsa Pappa. Pappa hade missförstått mig eller jag skrifvit rusande, det heter: Prumes mellancolie, det är ett stycke för sig. Alphyddan innehåller 11 styckna. Nu har jag nyss lärt mig ett thema ur norma som är så förtjusande vackert, min egen favorit. Norma är mycket svår jag vet ej om jag någonsin kan lära den, likväl skall jag bedja Tante att få lära mig något af det lättaste. De etuder som jag nämde, fick jag af Pappa en jul, öfningstycken af Carl Czerny. På mina lediga stunder spelar jag ofta ut känslans stunder, det är då så ljuft. Sista veckan jag var i stan voro vi bjudna samteliga mitt herrskap och jag till Most: Ålström, hon har så trefligt. Most: bad mig då helsa till Pappa. I Sophies bref har jag redan berättat min Målnebo fort med Moster. Ej vet jag om jag då i regnvädret blef kall, men jag blef få dagar derefter besvärad af tandvärk i samma eviga tand, värken i hufvudet var högst obetydlig, men tandplågorna desto plågsammare och ihärdigare, jag tog genast 4 iglar bakom örat; redan natten efter var vänstra kindbenet så svullit att jag med möda kunde äta något
