Sida 14 [14]
s.2
13
Kalla: Umea univ. Forskningsarkiv.
Johan Anders Linders brevväxling
Enaékerd. 25 okt. 1640. kl. 10. mand—aft.
Min goda Pappa!
Nu kan jag saga att vi lyckligt kommit fram, för det närvarande
är jag hos fröknarna Söderhjelm; men nu vill jag first i ordning
beskrifva min resa, ifrån Bro. Wagnen war' först lagad kl. 10 vi
hade i alla fall ämnat köra igenom natten, ock nu hade vi dess
mera skäl dertill då wi hindrat oss så länge. Det snögade något
ännu, och hade förut snögat så att det ungefär var * quarter
snö. Skjutsbönderna voro grufligt ohågade att fara med vagn, utan
ville spara till morgon, för att fara med släde; men vi ville gerna
ha wagnen med oss så långt som möjligt. Herrarna talte med skjutsb.
att spänna för, men det gick ingen vart. den gången war jag dock
modig och gick ut och öfvertalte dem att gifva med sig, bad dem
att inte de skulle wara grufsamma, så skulle det nog gå, om ej
så fort, så skulle det dock wara bättre än intet. Wi foro ock,
sedan wi ätit quäll, (mat¬
säcken war nu all, så att vi alltid, der efter måtte köpa mat.)
långsamt gick det nästan pied å pied, men det gick ändå till
kungsgård, 9 fjerd. i wägen måtte vi dock hwila på en krog, för
hästarna skull. Der läto vi koka oss kaffe, samt fingo oss en
ypperlig brasa hvilket nog behöfdes. Albert i synnerhet prisade
den herrliga brasan den rykande pipan det kostliga kaffet, (som
dock i det hela, tyckte jag war illa kokat.) ock - att i säll¬
skap med Dacktarn få njuta åt detta alltsammans. Jag för min del
wille ej wärma mej så mycket för att intet frysa dess mera då jag
skulle komma ut, jag bara promenerade kring golfvet för att fa
wärmen i fötterna.
kl. war öfver 6 då vi kommo till Kungsgård, der rådde de oss att
sätta upp vagnen. Ack för låt mej nu söta Pappa! jag är ju all¬
deles Confuse! nu mins jag, att jag slutade mitt bref i Gefle,
derifrån följde oss Docktorn ända till Yfre. Det blåste rysligt
redan innan vi foro
men stormen ökade sig sedan allt mer. jag kunde inte stå quar
på ett ställe, en så hiskelig blåst war det, den war ock gruf¬
ligt kall och bitande. Doktor Hallström war så god och lånte mig
sin stora skinkrage som war fodrad med Wadmal. Wi sågo Elfkaleby
fall, hvilket var obeskrifligt herrligt att påse. Det blef ett
hiskeligt urväder innan vi kommo fram, och vi sutto i öppen släde,
än haglade det också. - jag vet ej hur det kom till, men snön
+ Otydligt i originalet /EE