Sida 66 [66]
OCR
65 Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv Johan Anders Linders brevväxling namn än hennes svårligen kan ställas i spetsen för företaget. Jag litar således på Pappas fina takt att i en affärs af denna art allraminst inblanda mig. Jag fruktar nog ändå att redan blott derigenom att Pappa råkat vidtala Fruarna derhemma, det i deras ögon alltid måste synas så, som om saken på något sätt kommit från mig. Det är derföre nödvändigt att Pappa vid tillfälle fullkomligt borttar deras villfarelse i denna punkt, heldst som jag har enskildta ganska allvarsamma skäl att ej nu vilja synas sysselsätta mig med slika bestyr, som dessutom ej det ringaste angår mig. Att jag gör ritningen, behöfwer ack ingen veta; det ar nog, att Biskovinnan F. uppdragit den at lamplig person, som lemnar den i hennes händer för att sedan Ofversandas till Hernösand. Jag vet, att Biskopinnan redan före helsningen till Fru Gfm skrifvit till ett par andra förtrogna deruppe, Landsherrinnan Gynther och Fru Kempe. Lyckligt vore, om en och annan förståndigare förmåddes att göra på samma sätt; månget missförstånd, mången anstöt skulle då förekommas med ens. Det skall ej slå felt, att mången skall anse hela saken alltför fåfanglig och flardfull, att mången skall beskärma sig öfver dåraktigheten i en sådan kostnad, eller åtminstone tycka att den borde användas till något bättre ändamål, ett understöd, t.ex., åt någon stiftets fattige studerande, eller dylikt. Lika säkert skola andra tvärtom rätt innerligt harmas inom sig att ej sjelfva hafwa fallit på denna idé, att genom projectets allmännare spridning ett så utomordentligt tillfälle att lysa genom en generosite skall kanske helt och hållet gå dem ur händerna. Det kan derföre icke nog framhållas, att just de ringare och allraringaste bidragen här äro så mycket vigtigare, som saken endast derigenom får nå gon betydelse, att deltagandet blir så allmänt som möjligt. Det är ju ej de eller de Damerna, utan Norrlands Quinnor, vår Mödrar, Systrar och ömmaste föremål, som böra kunna fägna sig åt den tanken, att nu och framgent deras unga söner, bröder eller fästmän här nere ega ett betydelsefullt minne af dem, ett föreningstecken, som vid hvarje festlig handling skall påminna dem om hvad som är dem kärast af allt i lifvet. - Sag dem det, men så, som vore det sagdt ur deras egna hjertan! Om sättet för insamlingen och om öfriga
