OCR Output

65

Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv

Johan Anders Linders brevväxling

namn än hennes svårligen kan ställas i spetsen för företaget.
Jag litar således på Pappas fina takt att i en affärs af den¬
na art allraminst inblanda mig. Jag fruktar nog ändå att redan
blott derigenom att Pappa råkat vidtala Fruarna derhemma, det
i deras ögon alltid måste synas så, som om saken på något sätt
kommit från mig. Det är derföre nödvändigt att Pappa vid till¬
fälle fullkomligt borttar deras villfarelse i denna punkt, heldst
som jag har enskildta ganska allvarsamma skäl att ej nu vilja
synas sysselsätta mig med slika bestyr, som dessutom ej det ring¬
aste angår mig. Att jag gör ritningen, behöfwer ack ingen veta;
det ar nog, att Biskovinnan F. uppdragit den at lamplig person,
som lemnar den i hennes händer för att sedan Ofversandas till
Hernösand.

Jag vet, att Biskopinnan redan före helsnin¬
gen till Fru Gfm skrifvit till ett par andra förtrogna deruppe,
Landsherrinnan Gynther och Fru Kempe. Lyckligt vore, om en och
annan förståndigare förmåddes att göra på samma sätt; månget
missförstånd, mången anstöt skulle då förekommas med ens. Det
skall ej slå felt, att mången skall anse hela saken alltför få¬
fanglig och flardfull, att mången skall beskärma sig öfver dår¬
aktigheten i en sådan kostnad, eller åtminstone tycka att den
borde användas till något bättre ändamål, ett understöd, t.ex.,
åt någon stiftets fattige studerande, eller dylikt. Lika säkert
skola andra tvärtom rätt innerligt harmas inom sig att ej sjelfva
hafwa fallit på denna idé, att genom projectets allmännare sprid¬
ning ett så utomordentligt tillfälle att lysa genom en generos¬
ite skall
kanske helt och hållet gå dem ur händerna. Det kan derföre icke
nog framhållas, att just de ringare och allraringaste bidragen

här äro så mycket vigtigare, som saken endast derigenom får nå¬

gon betydelse, att deltagandet blir så allmänt som möjligt. Det

är ju ej de eller de Damerna, utan Norrlands Quinnor, vår Möd¬
rar, Systrar och ömmaste föremål, som böra kunna fägna sig åt
den tanken, att nu och framgent deras unga söner, bröder eller
fästmän här nere ega ett betydelsefullt minne af dem, ett för¬
eningstecken, som vid hvarje festlig handling skall påminna dem
om hvad som är dem kärast af allt i lifvet. - Sag dem det, men
så, som vore det sagdt ur deras egna hjertan!

Om sättet för insamlingen och om öfriga