Sida 49 [49]
OCR
s.14 s.15 s.16 s.17 Kalla: Umea univ. Forskningsarkiv 48 Johan Anders Linders brevvaxling pa en annans sasom 1:a opponent. Till min egen fick jag andtligen den nu promoverade landsmannen Conr. Holm, och till 2:de opponent en yngre, J.W. Häggström. En riktig lyckträff war dock framför allt att få en betalande respondent. Bland landsmännen fanns ingen och mängden af specimina hade öfwerallt uttömt förrådet. Fullkomligt färdigt, skulle således mitt opus nu, liksom fleres med mitt, måst ligga otryckt tills widare. Ett rykte hade nu äfven spridt sig, att enligt de väntade nya constulationerna disputationer pro exercitio hädan efter skola upphöra. Spesiminerande Magistrar och Docenter, åt hwilka wäl ej lärer medgifwas att få Candidater till Respondenter, skulle således sjelfwa få bekosta tryckningen af sina specimina. Blotta detta rykte kan måhända wara nog att redan i höst ådraga mig denna nya kostnad. Promotionen i år war kanske den gladaste och wackraste, jag, här bewistat. Bland promoverade landsmän hade jag nu 9 kamrater och bland dem min fordna discipel, Frith. Gfm. Och nu sa manga Umebor! Utom Gfmska familjen woro här Fru Marin med söner, Fru Wall med dotter och en son, Sekten Huss, Mamseller Lundmark, Huldt och Hallström. Om någonsin, skulle jag nu varit Marskalk. Men landsmanna Candidaternas uteblifvande wid walet gjorde, att, ehuru bland oss Norrl. funnos tre närvarande Magistrar, ingendera fick den äran. Emedlertid förskaffade mig de förstnämndas af sällskap månget kärt nöje. Med dem war jag nu daglig gäst hos Biskopinnan Franzén, der utom Gfms en syster till Biskopinnan samt en Fröken Rosenborg bodde. För dem samtliga anställde wi nu natten emot promotionen en serenad, i hwilken wår bästa quartett gick oss tillhanda. Men en fortgående serenad war nu hela natten. Hwart man kom, mötte man flockar af de unga trubadurerna, sjungande hwar för sin inamorata. Sjelf ahorde jag öfwer ett dussin sådana helsningar, och österen war redan helt purpurröd och klar innan jag kom till hwila. En kar Ofverraskning war ankomsten af den ende hitresande Jubelmagistern, gubben Svedbom, åtföljd från Stkhm af sin son och svärdotter. Nedanför deras fönster gjorde naturligtwis wår quartett sitt allra bästa. Dock glömdes de öfriga Norrländskorna ejheller. Kort efter beslöts att Norrlands Nation manngrannt skulle med sång uppvakta den gamle läraren, men vid samlingen
