Sida 47 [47]
OCR
'n «10 46 Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv Johan Anders Linders brevväxling och nödvändigt, tillstår jag att afträdandet rätt mycket kostade på mig. Numera, då jag så småningom blifvit skiljd från nästan alla mina närmaste kamrater, har denna befattning, så tidsspillande den än varit, Likväl haft mycket oskattbart godt med sig. Den ständiga beröringen med yngre landsmän har kommit mig att mindre känna ensamheten i min ställning och saknaden af kamratligt umgänge. Jag har och tillfredsställelsen af att i min mon ha bidragit till god ordning, att i öfrigt ha uträttat åtskilligt godt åt vårt lilla samhälle i dess helhet och att med råd och dåd kunnat gå enskilda landsmän tillhanda. Ett par dagar efter sista Landskapet, då jag afträdde och Frith. Gfm waldes till min efterträdare, bjöds jag af Landsmännen på en afskeds- tillställning, hwilken jag förgäfwes sökte att avstyra. Ingen kunde nemligen bättre än jag känna huru klent det nu stod till med deras kassor. Några andra förströelser ute hade jag före promotionen ej haft; ej ens till Fantarna hade jag warit sedan terminens början. I annat än ärenden kom jag alldrig utom dörrn. Jag arbetade verkligen flitigt och såg snart oaktadt mina bisysselsättningar mitt specimensopus framskrida, då just under den tid jag hade beräknat mig för slutredigeringen, Inspector insjuknade. Jag hade dock nyss hunnit aflemna en pars till tryckning, då han dog. När nu correcturet kom, underrättades jag att begrafningen skulle ske några dagar derefter. Pa tillstyrkan af Rector Magnif. gick jag da till Prof. BSotteger och fick af honom ett temligen godt 16fte om ett grafminne. Men dagen derpå ursäktade han sig med sin förestående resa och sin sinnesstämning. Hvad war nu att göra? Ingen student, än mindre en akademisk lärare och Nations-Inspector, hade saknat en sådan gärd, och en man som Sellén skulle nu bli glömd. Följande dag sökte jag Docenten i Latinet, Mag. Petterson, men äfven han war ohjelpligt förhindrad. Nu tycktes således allt hopp wara ute. Ännu ett par dagar före begrafningen gjorde jag dock ett yttersta försök och gick till Doc. Malmström. Af honom kunde jag nu rimligtwis föga vänta och fick också endast ett willkorligt löfte. I ett slags förtwiflans mod satte jag mig då ned och skref å Landsmännens wägnar de små latinska verser, Pappa nu sett. Men det
