Page 40 [40]
OCR
Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv 39 Johan Anders Linders brevväxling och kära manande röster för att rätt göra slag i saken och med ens rycka dämmhamrarna undan från de arma hjertsträngarna. Så ungefär kände och resonerade jag med mig sjelf då jag en gång fägnades med bref ifrån Pappa och vännen Östling. Tack, Pappa, för de kärkomna raderna! Det gör så innerligen godt att då och då få ett hjertligt ord till hugnad och uppmuntran. Särdeles gäller nu detta om mig, som alla trångmål oaktadt gifvit mig ut på ett så äfventyrligt farvatten. De nya, ständiga uppehållen inge mig en allvarsam oro. Så förgick ock sistlidne termin under idel Mammonssläp, och oket satt tyvärr alltför fast för att i tid kunna afskuddas. Ferierna komma väl ganska rigtigt, men också med dem en tomhet och leda, som partout kräfde någon rätt bastant wedergquickelse efter allt det andefattiga bråket. Nu grep mig derföre en rigtig tantalushunger. PÅ hvardagsmat war ej att tänka gräddan af intelligensen och smaken måste fram, kosta hwad det wille; det hjelpte ej med mindre. Nå, detta war ju nu ganska naturligt, ja så godt som nödvändigt, men tiden! tiden! Så har jag ock nu öfwer år och dag wäntat på ett par utifrån införskrifna, för mitt specimen ytterst viktiga skrifter i Grekiska metriken, försökt alla möjliga utwägar, men allt förgäfves. Nu kan jag ej vänta längre; det måste bli slut på saken, det må nu gå hur det will. Sällan har jag fört ett så oafbrutet kammarlif som nu efter min återkomst från hemmet. Under förleden termin war jag ej borta, om jag blott undantar ett par visiter samt en middag och en soupé hos Prinsarna. Särdeles angenäm var dock den sistnämnda. En mängd quartetter af våra bästa sångare, och efter soupéen föreslogs att gå upp i Domkyrkan. Quällen war stilla och lugn och månskenet ovanligt wackert. I kyrkan slog det in genom chorfönstren äl öster och bredde det klaraste sken öfwer samtliga hvalfven, under det att hela det lägre skeppet låg insvept i djiup skymmning. Tänk då att ifrån en bänk i medlersta korset, under dödsstillhet och mörker omkring, men [dervtean] en flod af ljus genom de skimrande luftiga arkaderna, från osynliga chören höra de skönaste fyrstämmiga sånger, än från det ena choret, än från det andra! Och echot från hvalfven och de böljande, underbart samman gjutna harmonierna!
