Sida 40 [40]
Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv 39
Johan Anders Linders brevväxling
och kära manande röster för att rätt göra slag i saken och med
ens rycka dämmhamrarna undan från de arma hjertsträngarna.
Så ungefär kände och resonerade jag med mig sjelf då jag en
gång fägnades med bref ifrån Pappa och vännen Östling. Tack,
Pappa, för de kärkomna raderna! Det gör så innerligen godt att
då och då få ett hjertligt ord till hugnad och uppmuntran. Sär¬
deles gäller nu detta om mig, som alla trångmål oaktadt gifvit
mig ut på ett så äfventyrligt farvatten.
De nya, ständiga uppehållen inge mig en
allvarsam oro. Så förgick ock sistlidne termin under idel Mammons¬
släp, och oket satt tyvärr alltför fast för att i tid kunna af¬
skuddas. Ferierna komma väl ganska rigtigt, men också med dem en
tomhet och leda, som partout kräfde någon rätt bastant wedergquick¬
else efter allt det andefattiga bråket. Nu grep mig derföre en
rigtig tantalushunger. PÅ hvardagsmat war ej att tänka gräddan
af intelligensen och smaken måste fram, kosta hwad det wille;
det hjelpte ej med mindre. Nå, detta war ju nu ganska naturligt,
ja så godt som nödvändigt, men tiden! tiden! Så har jag ock nu
öfwer år och dag wäntat på ett par utifrån införskrifna, för mitt
specimen ytterst viktiga
skrifter i Grekiska metriken, försökt alla möjliga utwägar, men
allt förgäfves. Nu kan jag ej vänta längre; det måste bli slut
på saken, det må nu gå hur det will.
Sällan har jag fört ett så oafbrutet kammarlif som nu efter
min återkomst från hemmet. Under förleden termin war jag ej bor¬
ta, om jag blott undantar ett par visiter samt en middag och en
soupé hos Prinsarna. Särdeles angenäm var dock den sistnämnda.
En mängd quartetter af våra bästa sångare, och efter soupéen
föreslogs att gå upp i Domkyrkan. Quällen war stilla och lugn
och månskenet ovanligt wackert. I kyrkan slog det in genom chor¬
fönstren äl öster och bredde det klaraste sken öfwer samtliga
hvalfven,
under det att hela det lägre skeppet låg insvept i djiup skymmning.
Tänk då att ifrån en bänk i medlersta korset, under dödsstillhet
och mörker omkring, men [dervtean] en flod af ljus genom de skim¬
rande luftiga arkaderna, från osynliga chören höra de skönaste
fyrstämmiga sånger, än från det ena choret, än från det andra!
Och echot från hvalfven och de böljande, underbart samman gjutna
harmonierna!