Sida 39 [39]
OCR
38 Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv Johan Anders Linders brevväxling Gå, o Fader, sakta till helga rummet, Der i frid hon slumrar, och helsa henne Då med rosors doft och med friska 16f Du Kransar dess urna. Huldt omslute kullen det dyra lånet! Hwila ljuft, du goda, i lönnens skugga, Minsta fläkt ej störde din tysta ro i Grifternas gömma! Dig, o Fader, Dig, på hwars lif än länge Byggs så mången tröstfull och rik förhoppning, Dig hwars höst en kärlekens vår bekrönt med Leende blommor Dig o, sent hemkalle en fridens engel, Dig än fägne jublet af barnbarns glädje, Milda makter fylle en bön af trogen Innerlig ömhet! Här Din blomstereld, Dina gröna kullar, Här Du älske namnet af Far och Farfar, Här Dig himlen spare till nya fröjders Gyllene skordar Med dessa swaga men uppriktiga uttryck af hvad jag innerst känner, må jag nu ändtligen åter få helsa Pappa ett godt nytt år. Alltför länge har nu en rigtig dödsstiltje legat utbredd öfver alla mina ömmare förhållanden. Det är vådligt i längden att lefwa, vore det än ett gudalif, i idel ensliga drömmerier. Allt egoistiskt frossande straffar sig sjelf i den ödsliga tomhet det lemnar efter sig: naturen kräfwer ut sin rätt, så framt hon ej är i grund förkolnad eller förfrusen. Den hemska stumheten blir till slut tryckande, man känner ett behof att bryta den, men det ar liksomorden ville svika den ovana utgjutelsen. Det behofs da vanskapens glada tillrop
