Sida 39 [39]
38
Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv
Johan Anders Linders brevväxling
Gå, o Fader, sakta till helga rummet,
Der i frid hon slumrar, och helsa henne
Då med rosors doft och med friska 16f Du
Kransar dess urna.
Huldt omslute kullen det dyra lånet!
Hwila ljuft, du goda, i lönnens skugga,
Minsta fläkt ej störde din tysta ro i
Grifternas gömma!
Dig, o Fader, Dig, på hwars lif än länge
Byggs så mången tröstfull och rik förhoppning,
Dig hwars höst en kärlekens vår bekrönt med
Leende blommor
Dig o, sent hemkalle en fridens engel,
Dig än fägne jublet af barnbarns glädje,
Milda makter fylle en bön af trogen
Innerlig ömhet!
Här Din blomstereld, Dina gröna kullar,
Här Du älske namnet af Far och Farfar,
Här Dig himlen spare till nya fröjders
Gyllene skordar
Med dessa swaga men uppriktiga uttryck af hvad jag innerst känner,
må jag nu ändtligen åter få helsa Pappa ett godt nytt år. Alltför
länge har nu en rigtig dödsstiltje legat utbredd öfver alla mina
ömmare förhållanden. Det är vådligt i längden att lefwa, vore det
än ett gudalif, i idel ensliga drömmerier. Allt egoistiskt fross¬
ande straffar sig sjelf i den ödsliga tomhet det lemnar efter
sig: naturen kräfwer ut sin rätt, så framt hon ej är i grund
förkolnad eller förfrusen. Den hemska stumheten blir till slut
tryckan¬
de, man känner ett behof att bryta den, men det ar liksomorden ville
svika den ovana utgjutelsen. Det behofs da vanskapens glada tillrop