Sida 21 [21]
OCR
a ‘ 20 Kalla: Umea univ. Forskningsarkiv Johan Anders Linders brevvaxling Upsala den 18 Dec. 1849 Goda Pappa! Nu, da jul-gladjen ater dr inne, will ocksa jag wara hos de mina och sa godt jag kan intaga min plats i syskonkretsen. Jag forestaller mig att Albert med sin Sofi och lilla Janne nu, som förr, fira Julen hemma hos Pappa. Och Isak är wäl nu också hemma och jular öfwer ifrån sin första Hernösands-resa. Hur efterlängtad den fröjden war, det minns jag sjelf alltför lifligt. Hvar jag sjelf nu kommer att tillbringa min Julafton, vet jag ej med wisshet - möjligtvis hos Janne Fant - men hwar heldst det må bli, så är jag dock helt wiss med själ och hjerta hemma hos de mina. Val är jag äfven nu sedan länge utbjuden på landet till Nybyholm, der jag firade den sista Julen, men jag har nu föresatt mig att ej låta några Jul-nöjen öka uppskofvet med mitt arbete. Hvad hade jag ej velat ge ut, om jag nu ändtligen kunnat sända Pappa till Julklapp afskriften af ett Canzlerbref på Docenturen! Tills vidare kan jag nu blott fägna Pappa med att säga det mitt lilla nya försök, oaktadt de ständiga afbrotten under terminen, dock gått framåt och intresserar mig för mycket för att kunna helt och hållet misslyckas. Lyckligtwis störes jag ejheller numera af några Hernösands funderingar, hvilka förut länge quarhöllo mig i en oro, som ofta satte mig ur stånd till att arbeta. Nu, då jag har utsigt om en temlig utkomst genom bitrade vid harvarande Lycdum, later jag derföre afven Stockholms-tankarna fara. Att nu, da jag har har de basta gynnare och vänner, af blott otålighet kasta mig ifrån en verksamhetsriktning, för hvars ernående ännu ingen motgång mött, och som just nu skulle börja, wore ju alltför obetänrkt. Med friskt mod må jag ju först pröfva huru det will gå och går det icke, sa ma jag åtminstone söka retirera med bibehållen krigsära. Med lifligt deltagande har jag i Tidningarna sett Pappas gamle väns, Prosten O.E. Burmans bortgång. Med ej mindre ö£fverraskning såg jag deremot den oförändrade raskheten och vigeuren hos en annan bland Pappas vänner, Doctor Isac Grape, som jag efter 13 år här återsåg i fjol höst. Han kom då ned för att muntra sig, träffa gamla bekanta och se sin yngste son bli student. Jag kunde ej låta bli, då jag såg honom ännu så
