Page 21 [21]
a ‘ 20
Kalla: Umea univ. Forskningsarkiv
Johan Anders Linders brevvaxling
Upsala den 18 Dec. 1849
Goda Pappa!
Nu, da jul-gladjen ater dr inne, will ocksa jag wara hos de
mina och sa godt jag kan intaga min plats i syskonkretsen. Jag
forestaller mig att Albert med sin Sofi och lilla Janne nu, som
förr, fira Julen hemma hos Pappa. Och Isak är wäl nu också hem¬
ma och jular öfwer ifrån sin första Hernösands-resa. Hur efter¬
längtad den fröjden war, det minns jag sjelf alltför lifligt.
Hvar jag sjelf nu kommer att tillbringa min Julafton, vet jag
ej med wisshet - möjligtvis hos Janne Fant - men hwar heldst
det må bli, så är jag dock helt wiss med själ och hjerta hemma
hos
de mina. ¬
Val är jag äfven nu sedan länge utbjuden på landet till Nyby¬
holm, der jag firade den sista Julen, men jag har nu föresatt
mig att ej låta några Jul-nöjen öka uppskofvet med mitt arbete.
Hvad hade jag ej velat ge ut, om jag nu ändtligen kunnat sända
Pappa till Julklapp afskriften af ett Canzlerbref på Docenturen!
Tills vidare kan jag nu blott fägna Pappa med att säga det mitt
lilla nya försök, oaktadt de ständiga afbrotten under terminen,
dock gått framåt och intresserar mig för mycket för att kunna
helt och hållet misslyckas. Lyckligtwis störes jag ejheller nu¬
mera af några Hernösands funderingar,
hvilka förut länge quarhöllo mig i en oro, som ofta satte mig
ur stånd till att arbeta. Nu, då jag har utsigt om en temlig ut¬
komst genom bitrade vid harvarande Lycdum, later jag derföre
afven Stockholms-tankarna fara. Att nu, da jag har har de basta
gynnare och vänner, af blott otålighet kasta mig ifrån en verk¬
samhetsriktning, för hvars ernående ännu ingen motgång mött,
och som just nu skulle börja, wore ju alltför obetänrkt. Med
friskt mod må jag ju först pröfva huru det will gå och går det
icke, sa ma jag åtminstone söka retirera med bibehållen krigsära.
Med lifligt deltagande har jag i Tidnin¬
garna sett Pappas gamle väns, Prosten O.E. Burmans bortgång.
Med ej mindre ö£fverraskning såg jag deremot den oförändrade
raskheten och vigeuren hos en annan bland Pappas vänner, Doctor
Isac Grape, som jag efter 13 år här återsåg i fjol höst. Han kom
då ned för att muntra sig, träffa gamla bekanta och se sin yngste
son bli student. Jag kunde ej låta bli, då jag såg honom ännu så