Sida 12 [12]
OCR
Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv 11 Johan Anders Linders brevvaxling så fort som möjligt, erlägga för mig denna ränta och tillika a mina vägnar riktigt artigt bedja om ursäkt för den försummelse, som jag sålunda genom oförsigtighet men fullkomligt ofriwilligt låtit komma mig till last. I annat fall, och om förwaltarne började twifla på min ordentlighet eller funne sig utsatta för krångel, äfvensom vid minsta aning å deras sida, att någon af oss på minsta wis ifrågasatte deras egen noggrannhet, eller, ännu wärre deras redbarhet i bokföringen, finge jag helt säkert wara beredd att en wacker dag i hast få hela min skuld uppsagd till inbetalning. Mot deras bok har jag dessutom ej ett enda quitto att uppwisa. Har Pappa erhållit några sådana? Till mig ha inga kommit, och att af Pappa begära sådana, har alldrig fallit mig in. Finnas några, wore det wäl, och Pappa torde då härnäst ha godheten tillsända mig dem. Hädanefter, och sedan jag nu en gång blifwit bränd, skall jag nog weta att akta mig för anmärkning. Nu inser jag ock tillräckligt nödvändigheten att begära quittenser äfwen pa rante-liquid, något hwars erforderlighet jag förut ej ens kommit att tänka på. Till ränte-liquiden för i år öfwersände jag, såsom ock Pappa Sjelf nu wisar (- förut har Pappa ej omnämnt det -) sistlidne vår 26 R:dr 32 sk, B:ko. Den resterande fjol-årsräntan skulle jag nu genast welat sända, men tywärr kan jag ej nu för tillfället. Då jag i fjol begärde, att Pappa måtte förskjuta den, tänkte jag ett ögonblick på att bedja Pappa dervid godtgöra mig några små obetydliga handpenningar till systrarna under deras pencionstid, äfwensom ett par boksändningar till Isak, samt öfwerskottet på 1847 års ränta; men vid första eftersinnande fann jag infallet alltför ynkligt, så mycket mer, som jag ej ens vet beloppen, emedan jag alldrig antecknat dem. Jag ångrar ock nu, att jag widrört denna småsak. Så fort jag kan skall jag öfwersända den resterande räntan, som Pappa emedlertid säkert har godheten erlägga och teckna till minnes. Med lifligt intresse har jag läst det utkomna häftet af Pappas Lappmarksskildring. Jag måste bekänna, att äfwen jag tycker, att arbetet är alltför godt och gedieget för att tjena blott såsom en ephemér tidskrifts-artikel. Redan i sitt nuvarande skick skulle denna skildring, jag är öfwertygad derom, med heder intaga sitt lilla rum i bredd med de wisserligen högst förtjenst
