Page 12 [12]
Källa: Umeå univ. Forskningsarkiv 11
Johan Anders Linders brevvaxling
så fort som möjligt, erlägga för mig denna ränta och tillika a
mina vägnar riktigt artigt bedja om ursäkt för den försummelse,
som jag sålunda genom oförsigtighet men fullkomligt ofriwilligt
låtit komma mig till last. I annat fall, och om förwaltarne bör¬
jade twifla på min ordentlighet eller funne sig utsatta för
krångel, äfvensom vid minsta aning å deras sida, att någon af
oss på minsta wis ifrågasatte deras egen noggrannhet, eller,
ännu wärre deras redbarhet i bokföringen, finge jag helt säkert
wara beredd att en wacker dag i hast få hela min skuld uppsagd
till inbetalning. Mot deras bok har jag dessutom ej ett enda
quitto att uppwisa. Har Pappa erhållit några sådana? Till mig
ha inga kommit, och att af Pappa begära sådana, har alldrig
fallit mig in. Finnas några, wore det wäl, och Pappa torde då
härnäst ha godheten tillsända mig dem.
Hädanefter, och sedan jag nu en gång blifwit bränd, skall jag
nog weta att akta mig för anmärkning. Nu inser jag ock tillräck¬
ligt nödvändigheten att begära quittenser äfwen pa rante-liquid,
något hwars erforderlighet jag förut ej ens kommit att tänka på.
Till ränte-liquiden för i år öfwersände jag, såsom ock Pappa
Sjelf nu wisar (- förut har
Pappa ej omnämnt det -) sistlidne vår 26 R:dr 32 sk, B:ko. Den
resterande fjol-årsräntan skulle jag nu genast welat sända, men
tywärr kan jag ej nu för tillfället. Då jag i fjol begärde, att
Pappa måtte förskjuta den, tänkte jag ett ögonblick på att bedja
Pappa dervid godtgöra mig några små obetydliga handpenningar
till systrarna under deras pencionstid, äfwensom ett par bok¬
sändningar till Isak, samt öfwerskottet på 1847 års ränta; men
vid första eftersinnande fann jag infallet alltför ynkligt, så
mycket mer, som jag ej ens vet beloppen, emedan jag alldrig an¬
tecknat dem. Jag ångrar ock nu,
att jag widrört denna småsak. Så fort jag kan skall jag öfwer¬
sända den resterande räntan, som Pappa emedlertid säkert har
godheten erlägga och teckna till minnes.
Med lifligt intresse har jag läst det utkomna häftet af Pappas
Lappmarksskildring. Jag måste bekänna, att äfwen jag tycker, att
arbetet är alltför godt och gedieget för att tjena blott såsom
en ephemér tidskrifts-artikel. Redan i sitt nuvarande skick
skulle denna skildring, jag är öfwertygad derom, med heder in¬
taga sitt lilla rum i bredd med de wisserligen högst förtjenst¬