Sida 34 [34]
och månen gjöt från bimlätältet:
ner på förödelsen sitt sken. IR kesdo
Längs utmed nattomhöljda viken
"går A xel suckanide bland liken:
. De ligga parvis, man vid man, vw iB bov
hur hårdt omfamna de hvarann !
Vill du ett trofast famntag skida
se ej på kärlekens, der båda :
omarma ömt.chvarann och le: os £4
ga pa ett slagfalt hin och. se ont
hur hatet, under ~dédeng smarta, =
sin ovän trycker till sitt hjerta. © = 38%
Ack! kärlekens och glidjens rus. - hte
de flykta som en yarvinds sus,
men hatet, sorgerna och nöden
de äro trogna uti, döden. = 4
Så suckar han, och plötsligt hör i
en stämma klagande ai natten : 3 i
Jag . törstar, Axel, gif mig hited, ee
och tag mitt afsked forrn jag dor. ah |
Vid denna röst, den-valbekanta, |
han störtar fran bland klippor branta. =>.
och ser — en okänd yngling, stödd : |
mot berget, sårad och förblödd.
Men månen går «aw moln, och lyser
på bleka anletsdrag.: då ryser,
då skriker han med fasans ton:
© terre Jesus, detär hon!