Sida 15 [15]
som gå och sucka i det gröna,
en evig trånads konterftj,
med lockar gula såsom solens,
och kinder såsom nattviolens
och ögon som Förgätmigej. “
Hon var ett österns barn : -de "rika |
de svarta lockar lågo lika
en midnatt kring en rosengård, ¬
och glädjens mod, det enda sanna,
stod stolt och ädelt på dess panna
som Segrens bild på Sköldmöns vård.
Dess färg var frisk som konstnarn mean
Auroras i en krans af skålar.
Växt var hon som en Oread,
och gången dansande och glad.
Och höga gingo barmens vågor
af ungdomen och heisan häfd :
en kropp af ros och lilja väfd,'
en själ af idel eld och lågor,
en sydlig sommarhimmel, full
“af blomsterdoft och solens gull.
Der stridde i dess dunkla öga
en himmelsk och en jordisk brand,
Hon blickade så stolt ibland
jam fofurs örn ifrån det höga,