Page 12 [12]
eae
£ 12
ech handen, grodd vid fastet, domnar:
+
det svartnar för hans öga. Matt
han sjunker i den långa natt. “
Halloh! det skallar genom skogen,
och falken dristig, hunden trogen
förfölja. rofvet: I galopp
en jägarskara svänger opp.
Främst på en tigerfläckig fåle,
med viddragt grön, med rosenkind
framsusar som en hvirfvelvind
en sköldmö, skön som dagens stråle. ‘
Förfärad réfvarhopen flyr, “
men gångarn för de döda skyr,
och med ett språng står hon på. jorden. |
Der lag han, som uti en dald
en ek utéfver smaskog fälld
när stormen rasat ifrån Norden.
Hur skön han låg uti sitt blod'!
Och lutad öfver honom stod
Maria, liksom förr Diana
nedstigen från sin himmelsbana,
på Latmos, långt från jagtens din’
stod öfver sin Endymion. |
Den slumrarn som förtjuste henne