Page 21 [21]
OCR
3 ; (Handels-Balk. 1 Kap. 4 §.) 9 haft i händer och, af behof, mast At annan person anfértro, oftast för mindre lansumma, än egendomen i sig sjelf är värd. Bid + Desse betraktelser kunde hafva fGrmatt Lagstiftaren, 'att bestämma: olika ansvarighet för säljare och pantinnehafvare, i det fall, hvarom fraga är, utan att deraf må slutas, det Lagstiftaren ansett! tradition nödvändig till éfverfSrande af äganderätt vid köp. hö _ De flere, på jemförelse af särskilda Lagställen, grundade inkast, som kunde göras emot den princip, hvilken i 2 §. af Fagtirenegt blifvit . följd, voro alla af lika halt, som: den föregående. i .. Haremot har man ansett Lagstiftarens, med samma princip instämmande mening, nog_samt upplysas af 1 Kap. 7 §. H.-Bin, som, då köp sker om .varor, hvilka skola vägas, mätas eller räknas, ålägger köparen att, sedan det skett, dem vårda; ty om Lagstiftaren ej med orsdp -vårda, här egentligen velat utmärka tiden, då äganderätten till köparen öfvergår och vaKorg ligga på hans risque, så skulle, af detta stadgande, den orimliga följd kunna ledas, att säljaren, a varorne blifvit vägde, mätte eller räknade, vore Kågen från ansvar för deras Riv, änskönt de ännu funnos qvar i hans eget hus, magasin eller annat forvaringsrum, hvilket. i få flesta fall inträffade, emedan det sällan vore för köparen möjligt att afhemta sådana 1 ror i i det ögonblick, då köpet slutes. kr Af hvad nu till forsvar for den i nyssnämnda §. af forevarande Kapitel uppstallda regel | blifvit anfördt borde ej den slutsats dragas, att det vore säljare och köpare betaget, att med hvarannan göra annat aftal om tiden, då äganderätten skall öfvergå till köparen. (00 OCT afseende' ej mindre å köp, än å andra civila. contracter, ägde den anmärkning rum, alt de Lagens föreskrifter, som -angå formerna för deras afslutande, voro i allmänhet så ovillkorlige, att sjelfva contracternas bestånd och giltighet inför Domstol deraf bero, men att det deremot stode contrahenterna fritt, att genom förord bestämma vidden och påföljden af deras ingångna förbindelser, i alla de fall, då särskildt förbud ej inskränker denna frihet. Lagstiftaren borde föreställa sig alla de Köligen uppkommande händelser, som: de contraherande ej —sjelfve föresett, eller i afhandlingen sig emellan icke upptagit, samt stadga reglor;j som bestämma, huru dervid borde förhållas, och hvad verkan och påföljd hufvudcontractet i och fe sig sjelft .må medföra, då särskildt aftal emellan de contraherande ej finnes; men han tillde sig icke rättighet, att vid afhandlingar, som grunda sig på frivilligt samtycke och en_derigenom blifva möjlige, lägga annat tvång på de contraherande, an egenskapen af con¥ Mabiecos ech afseendet pa sedlighet, enskild sikerhet och allmänt väl göra nödvändigt. --- Lagstiftarens ifran dessa sistnämnda grunder härledde bud voro ovillkorlige och absolut förbindande, samt skildes med lätthet från de föreskrifter, han, med förutseende af de händelser; som kunna gifva anledning till tviser och rättegångar emellan de contraherande, meddelar, att vid lagskipningen följas, när de ej sjelfve föresett dessa händelser och förut öfverenstg kommit om: deras verkan och påföljd. 00 Då sådan öfveérenskommelse skett, gällde den derföre såsom Lag emellan de contrahe- 4 "rande, hvilket väl menas, men ej torde vara med tillräcklig nog grönnkåt uttryckt i den .be-kanta regeln: förord meen Lag; ty då Lagen godkänner förord, köld den ej anses vara gea ‘ 2
