Sida 20 [20]
OCR
".ö namnkunnighet. Ibland dem äro nämnde: :1:0 Riks-Rådet m. m. Clas Rålamb, som i sina Oba. ; (Handels-Balk. 1 Kap. 4 §) 7 * servationes juris practice, observatio 3-:a, om contracter, med egna ord yttrar: ”Och hafver ”iotet att betyda, fast man det köpte icke hade tillfyllest betalt, allena säljaren honom om be”talningen hade betrodt, utan köpet måste likväl gå för sig; ty ehuruväl betalningen jecke är OL är köpet icke destomindre fullbordadt, medan så snart man om priset är ense och viss] ”om varan, säjes köpet fullbordadt; ty rätte verkan af denne contract ar, alt maw derifran *icke ma ga;” och uti observatio 4:a: ”först är naturen af säljande, när det sker pure och ”utan villkor, att straxt efter slut af köpet transferes dominium eller äganderätten på köpa”ren; och. då ligger godset köparens vårdande å;” samt vidare: ”uti sjelfve ögonblicket af slut”ne aftalet blifver äganderätten köparens, utan lefvererandet.” 2:0 Revisions-Sekreteraren Ehrenstrahle, som i 25 §. g Kap. af Inledningen till Juris prudentia civilis, med åberopande af 4o:de domareregeln, förklarar äganderätten till såld, men köparen ej tillställd egendom, tillkomma den senare, så framt köpet varit fullkomligt samt ovillkorligt, och ej något annat betingadt, blifvit.. 3:0 Lagmannen König, uti hvars Lärdomsöfning, 2 Tom, 3 Del. 5 Kap., om köp, 2 finnes uti 3:dje och 4:de satserna förklaradt: ”Handelns slut och fasthet hänger af begge hand”landes samtycke och öfverenskommelse; hvaraf följer, att ifrån den tiden blifver köparen äga”re och rådande öfver det köpta, så framt icke aftal och sedvano göra någon ändring;” och 4:0 Professorn Doctor O. Rabenius , hvilken uti Prime : Jurisprudentie svecane linea, §. 325 yttrar, det han anser tradition icke, efter naturliga och svenska Lagen, vara i allmänhet nödvändig ull förvärfvande af äganderätt, utan den lagliga öfverenskommelsen och afhandlingen göra tillfyllest. Den förmenta steidighet, som skulle uppkomma emellan Lagens stadgande i Atskilliga rum af Handels-Balken, om äganderätten anses, utan tradition, öfvergå till köps, hade af några blifvit åberopad för att bevisa, det Lagstiftaren haft en annan eller motsatt mening. Ansvaret för den, som säljer samma ting till tvenne, utsadttes i 1 Kapitlets 5 §. till tio dalers böter. — Nu vore, säger man, denna händelse af lika: beskaffenhet, som da nagon borisäljer det gods, hos honom varit pantsatt, emedan säljaren, derest köparen varit ägare till det sålda, men ännu icke öfverlemnade eller af honom betalda tinget, ej kunde betraktas i annan egenskap, än såsom pantinnehafvare, intill dess han erhållit sin Hatolkine likväl funnes pantinnehafvarens enahanda förseelse, i 10 Kap. 7 §., vara belagd med annat och, der tingets värde ej är ganska ringa, högre ansyar. Man har likval ansett denna skenbara stridighet kunna lätt förklaras vid närmare granskning, Likhet i förhållanden kunde ofta äga rum, utan att de derföre voro i alla omständighe| ter enahanda, Det berodde,'"i de flesta fall, af köparen sjelf, om och huru lange ban vill lata sin egendom vara i säljarens. vård: pantsättming fordrade åter ovillkorligt, att egendomen skall i annans förvar lemnas. : Hvad vid köp vore en tillfällighet, nemligen att man förtror sin egendom till en annan, vore deremot en väsemdtlig omständighet i contracter om pant: + Förlusten af en egendom, hvaraf köparen icke varit i besittning, eller den han ännu icke betalt, hade man ock ansett vara mpindre kanbar, än den för ägaren , af hvad ban förut haft
