Page 19 [19]
OCR
(Handels-Balk. 1 Kap. 4 $) 2 Hade nagon ater blott fordran hos annan, t. ex. af penningar, vore han icke mer, än hvar och en annan fordringsägare, berättigad till någon viss motsvararide summa penningar, som gädenären innehar; och om denne användt eller utbetalt hans penningar till tredje man, unde den sistnämnde dock ej förpligtas att dem återställa, äfven i fall han haft kunskap der[ om, att de förut tillhört den förstnämnda. i | Orsaken, hvarföre man allmänt antoge, att äganderätten, vid slutet kép om fast egendom, ifvergår till köparen, utan skedd tradition, men i fråga om lös egendom ej ville aint: gifva simma sats, vore otvifvelaktigt den, att Lagen i förra fallet tillägger en ägare mera ovillKorlig rätt, att ifrån andra innehafvare återvinna hvad han köpt, än den gifver köpare, i af; seende på lös egendom. Grunden till denna olikhet i Lagens stadganden vore uppénbar och rättvis: stikerhet i _besittong af fast egendom vore omöjlig, om den genom andras åtgerd kunde frånhändas köparen, lika lätt, som lös. De föreskrifne flnali NG af köpets skriftliga afslutande, det of a för en hvar möjligt, att underrätta sig om förra ägarens eller säljarens åtkomst, innan man med Inom inlåter sig i handel: försutoluädes det, och funnes non dominus hafva sålt, finge man slylla sig sjelf, som sig ej bättre föresett; men rätte ägaren borde icke derigenom blifva lidande ‘Ocksa kunde man ej innehafva eller vårda fast egendom, på lika sätt, som lös. An| toges amma eller dylike principer, för att skydda ägares rätt i tices pa lds egendom, skulle deremct den asyftade sikerheten alldeles ga förlorad. Här kunde det i allmänhet ej blifva képares skyldighet, att underrätta sig om säljarens fång. En köpare hade anledning att anse den fö rätt ägare, som ägde tinget i händer: vore han ej det, finge likväl rätte ägaren icke atertam sitt, nar képaren det pa god tro atkommit. Men ehuru således, i grund af skedt köp, andras åtkomst till fast egendom i flera fall kunde klandras, än den till lös, följde likväl ingalunda deraf, att icke Köparen genom köpet vinner samma verkliga äganderätt, äfven till den lösa, åt honom sålda, fast ej öfverlemnade egendonen. Den vore blott emot andra, som kunna blifva innehafvare af det köpta, mindre kraftig och gällande, än äganderätten till fast egendom, hvilken senare dock. jemväl i några - händeler fåfängt åberopas emot tredje man. Sådant vore t. ex. förhållandet, då mågon försumma att, inom Pprescriptionstid, klandra dennes åtkomst; men man kunde derföre ej. påstå, att icke förste köparen, i och med képslutet, utan afseende på tradition, vunnit äganderätt till det sålda. ; Ville man af köpares inskränkta rätt att från andra återvinna lös egendom, den han ej fått i sin hand, leda den följd, att köparen ej dertill varit ägare, så skulle man, på samma «grund, kunna påstå, alt äganderätt till sådan egendom i allmänhet vore” omöjlig, emedan, efter hvid redan är visadt och vidare skall bdägäläggus, lös egendom, den någon, såsom ägare, innehaver, i flera fall, utan hans åtgerd och förvållande, kunde blifva honom frånhänd och annan man tillegnad, så att den förre fåfängt söker, med åberopande af sin förut innehafda ostridija äganderätt, samma egendonr den senare frånvinna. : Den mening, som här ofvan blifvit framställd, vore äfven antagen af de flesta svenska män, om genom lärdom och djupa insigter i både vår och andra länders Lagstiftning, vunnit a Bilig: lagfarandet dermed vid Rätten, samt köpebrefvets intagande i dess protokoll, gjorde
