OCR Output

visad ner i gaststugan — sarskilt hus — dit Jon kommer efter — hans döttrar elda upp ö komma
med kaffe. Folket fa sitt i dagligstugan — utan dopp — jag daremot far kakor 6 annat gott.
Sonen Jakob får order att hissa flaggan — ”då vi har en svensk till gäst” — ö i regnvadret 0
stormen smäller snart den ”rene flag” — kanske något litet i triumf? Men mitt hjärta värms av
hjärtligheten här ö av snyggheten ö disciplinen. Jon ar en god värd ö vet hur lång tid det
passar sig att låta en gäst vila ut. Och skönt var det med kaminvarmen 6 kaffet.

Efter att ha dragit fram med mitt ärende förklarar JÖn snart att han följer med själv —
vilket jag hela tiden hoppats på. — Efter en stunds dröjsmål i stugan — där Jön först måste
veta vilka mina karlar voro ö deras stamträd — han kände de tvås — bar det iväg. Vi togo
samma båt — fastän jag kastade ömma blickar på Jöns femböring som bättre skulle klara
”båran” därinne i fjorden. Men Jön kände Bernhofts gamla halvfjärderumming — att det var
en stött båt. Jag ville inte segla — men Jon bara skrattade — han tog dock in 8-10 stora stenar
till ballast ö så iväg. Det gick! Vinden platt på aktern — ibland med kast från sidorna. JÖn
pratade i ett kör men var en påpasslig seglare ändå ö jag var lugn. Utanför skeppsbord var
oftast som en kokande gryta som båten rusade igenom lugnt ö säkert. Mötande ström kunde
ibland slunga vågorna högt upp — så högt att det var som ett under för var gång båten
klarade detta utan att fyllas. Men strömvågor kastas underifrån ö rätt upp ö sjunka igen — ej
som andra som slungas framåt. Längst inne — nära Glaamgårdarna var värst ö så straxt på
smult vatten. D.v.s. stor dyning — men lugn. Strömmen stark här ut — ö då man såg sig om
utåt fjorden kunde man skönja den breda strömfåran som en sjudande vit slingrande fors —
genom det mörka oroliga vattnet. Nu gjordes en underlig manöver — man halsade seglet
fram på babord ö styrde så på hamnplatsen vid Fykanån. Vi seglade sålunde med styrbords
låring utåt fjorden ö med seglet vänt utåt. Vinden slog nämligen här så hårt mot fjällväggen
att på denna punkt trycket utåt var starkare än inåt. — Det regnade nu jämnt — ö hela tiden vi
voro vid ristningarna. — Det var emellertid förträffligt för vårt sökande emedan figurerna
framträdde så tydligt. Snart hade jag också upptäckt 2 nya djur — just de 2 saknade från förra
gången ö lyckades — om också med stort besvär i regnet — rita ö fotografera dem. Under
tiden sprang Jon ikring ö sökte sina gubbar — för att efter någon timme — då även vi alla
hjälpte honom — få reda på dem. Det var som jag trott moderna ristningar — men tydligt dock
de omtalade. Jag tog ännu några fotografier ö så lämnade vi återigen den underbara klippan.
I skydd av en stor sten vid stranden höllo vi nu middag — kalla köttkonserver är gott. Vid
avfärden var regnet nästan slut ö så småningom klarnade det mer ö mer. Stormen rev dock i
ännu en gång med stor våldsamhet ö mina 4 roddare hade den största möda att hålla båten
uppe i fart. Ibland tenderade den att stå stilla ö en gång sackade den av . Det var då en väldig
våg mötte — lyfte ö-återkastade högt — högt upp —— ö båten åter med hela sin tyngd kastades
ner i nästa. Hela båten knakade så hårt att jag — då jag sansat mig efter det hopp jag fått göra
från min toft = andra ändan av ”gungbrädet” — trodde att den gått sönder. Vi klarade
emellertid denna farliga passage — det var första bergudden ö sedan lugnade det sig alltmer
— sa vid Setvik blaste ej mer an då vi lämnade det, d.v.s. hårt nog dock. Här gingo vi upp ännu
en gang 0 Jon bjöd på kaffe. Vi talade nu mycket om gruvfyndigheterna i fjället ö JÖn var på
detta område slängdare än jag. En mineralog i smått. Jag fick av honom 2 beryller från