Sida 18 [18]
OCR
Käringen stod som ett troll däruppe — med det skyhöga fjället bakom där snön rann i ådror ned för väggarna så branta att man ej förstod hur vattnet kunde följa dem i vissa — alltid stillastående linjer ö ej komma neddansande som regn. Under berget stod nu fjäre ö de tusen stenarna i stranden sutto som hukande tomtar ö troll i sina silande våta svartkåpor av stripig tång. Byarna kommo nu tätt ö vinet av dem steg till dån. Vi voro dock nu ur den värsta sjön ö rodde in i bukten till Sandnes? Där togo vi straxt ut mot udden ö klarade denna under ganska segt arbete — tum för tum. Här lade vi oss Au i lä bakom en väldig sten vid stranden ö vilade ö åto litet. — Vi beslöto nu att ta ännu ett litet stycke på denna sidan ö sedan sticka tvärs över igen — till Glaamneset — c:a 4 kilom. Det blev en hård utrodd från stenen. Långa stunder stodo vi faktiskt stilla ö ofta trodde vi att vi backade in mot bränningen Men det gick ö så smögo vi en stund längs stranden under ett tillfälligt uppehåll i blåsten. Snart tyckte vi att det passade — vi började känna den stora havsdyningen — ö så togo vi kurs pa Glaamneset. Men Flera ganger trodde jag att jag skulle fa angra det — men det gick. Jag ser ännu framför mig den väldiga fjällväggen som aldrig tycktes vilja komma längre bort ö biter omedvetet ihop tänderna som då ö känner en spänning i armvecket efter många hårda tag. Man fick en virtuosmässig vana ö döda en överbrytande ”båra” med årbladet ö den leken gjorde en glad. — Dödsjö gick ännu vid näset när vi äntligen nådde det — men vinden lag nu stark pa laringen 6 nästan rätt in på Drnes. Vi hissade nu segel ö då jag helst litar på mig själv satte jag mig vid rodret som ”hövitsman” som det heter här uppe. Och det gick! Det stora råseglet stod som en sköld ö färingen rusade fram som i en enda skumsjö. Jag var ovan att sköta den långa styrstången — men det gick snart att lära sig. Mitt för Mesön kom vinden mer tvärs ö så hårt att jag skrek åt Kolberg som satt vid fallet att låta seglet gå innan det gick runt om babord. Det blev ett slammer — när den stora duken kom nerrakande men K. klarade det bra. Vi satte nu upp det igen 0 baksade det mer foréver 6 lato det ga igen. Pa 10-12 min. voro vi framme vid Ornes — men det gick pa sin hals. — Vid bryggan kom gamla Bernhoft sjalv — nyss kommen fran Rost med sin jakt — 0 presenterade sig — gratulerade till den fina seglingen. ”Och sitter sjöl som hövitsman!” utbrast gubben förvånad. Det var min forsta segling i nordlandsbat. Astrid fann jag inne i salen — hon väntade mig ej förrän i morgon. Det blev ett karligt mote. Hon var nu uppe sedan i gar 0 hade nyss sant brev med Jon i Setvik — sem vars bat vi métt nyss for hård bidevind ö vilken man jag egentligen bort träffa — då han ar den som har bast greja på ristningarna. Fick nu mat vilket var skönt ö kaffe m.m. Eftermidad. (= kvällen) tillbragtes med under historier o.d. ö vi hade mycket gemytligt. Till slut kom Lyder — ”bodbetjänten” ö fick löfte om en tjärtunna samt danstillstånd, vilket medgavs — det senare efter noga efterhörande om deltagarna. Efter en stund gingo även vi alla upp på berget strax ovan gården — kl. var nu c. 11— 0 hade med oss vin ö varm punsch. Gubben var trevlig ö stödde sin lilla gumma. Där uppe var underbart vackert med kransen av fjäll bakom, ö framför alla vikarna ö sunden med sina gårdar. Vår eld var den första — men liksom alla hade väntat på tecken från den gamla gården flammade den ena elden upp efter den andra utmed vattnen. Ingen brann högt på fjäll — utan alla på toppen av någon mindre kulle eller as — dock sa att dea voro synliga fran alla håll. Så skjöts med dynamit ö dracks punsch. Midnattssolen själv kunde vi ej se — fjällen
