Page 18 [18]
Käringen stod som ett troll däruppe — med det skyhöga fjället bakom där snön rann i ådror
ned för väggarna så branta att man ej förstod hur vattnet kunde följa dem i vissa — alltid
stillastående linjer ö ej komma neddansande som regn.
Under berget stod nu fjäre ö de tusen stenarna i stranden sutto som hukande tomtar ö
troll i sina silande våta svartkåpor av stripig tång. Byarna kommo nu tätt ö vinet av dem steg
till dån. Vi voro dock nu ur den värsta sjön ö rodde in i bukten till Sandnes? Där togo vi straxt
ut mot udden ö klarade denna under ganska segt arbete — tum för tum. Här lade vi oss Au i lä
bakom en väldig sten vid stranden ö vilade ö åto litet. — Vi beslöto nu att ta ännu ett litet
stycke på denna sidan ö sedan sticka tvärs över igen — till Glaamneset — c:a 4 kilom. Det blev
en hård utrodd från stenen. Långa stunder stodo vi faktiskt stilla ö ofta trodde vi att vi
backade in mot bränningen Men det gick ö så smögo vi en stund längs stranden under ett
tillfälligt uppehåll i blåsten. Snart tyckte vi att det passade — vi började känna den stora
havsdyningen — ö så togo vi kurs pa Glaamneset. Men Flera ganger trodde jag att jag skulle
fa angra det — men det gick. Jag ser ännu framför mig den väldiga fjällväggen som aldrig
tycktes vilja komma längre bort ö biter omedvetet ihop tänderna som då ö känner en
spänning i armvecket efter många hårda tag. Man fick en virtuosmässig vana ö döda en
överbrytande ”båra” med årbladet ö den leken gjorde en glad. — Dödsjö gick ännu vid näset
när vi äntligen nådde det — men vinden lag nu stark pa laringen 6 nästan rätt in på Drnes. Vi
hissade nu segel ö då jag helst litar på mig själv satte jag mig vid rodret som ”hövitsman”
som det heter här uppe. Och det gick! Det stora råseglet stod som en sköld ö färingen rusade
fram som i en enda skumsjö. Jag var ovan att sköta den långa styrstången — men det gick
snart att lära sig. Mitt för Mesön kom vinden mer tvärs ö så hårt att jag skrek åt Kolberg som
satt vid fallet att låta seglet gå innan det gick runt om babord. Det blev ett slammer — när
den stora duken kom nerrakande men K. klarade det bra. Vi satte nu upp det igen 0 baksade
det mer foréver 6 lato det ga igen. Pa 10-12 min. voro vi framme vid Ornes — men det gick pa
sin hals. — Vid bryggan kom gamla Bernhoft sjalv — nyss kommen fran Rost med sin jakt — 0
presenterade sig — gratulerade till den fina seglingen. ”Och sitter sjöl som hövitsman!”
utbrast gubben förvånad. Det var min forsta segling i nordlandsbat. Astrid fann jag inne i
salen — hon väntade mig ej förrän i morgon. Det blev ett karligt mote. Hon var nu uppe sedan
i gar 0 hade nyss sant brev med Jon i Setvik — sem vars bat vi métt nyss for hård bidevind ö
vilken man jag egentligen bort träffa — då han ar den som har bast greja på ristningarna. Fick
nu mat vilket var skönt ö kaffe m.m. Eftermidad. (= kvällen) tillbragtes med under historier
o.d. ö vi hade mycket gemytligt. Till slut kom Lyder — ”bodbetjänten” ö fick löfte om en
tjärtunna samt danstillstånd, vilket medgavs — det senare efter noga efterhörande om
deltagarna. Efter en stund gingo även vi alla upp på berget strax ovan gården — kl. var nu c.
11— 0 hade med oss vin ö varm punsch. Gubben var trevlig ö stödde sin lilla gumma. Där
uppe var underbart vackert med kransen av fjäll bakom, ö framför alla vikarna ö sunden med
sina gårdar. Vår eld var den första — men liksom alla hade väntat på tecken från den gamla
gården flammade den ena elden upp efter den andra utmed vattnen. Ingen brann högt på
fjäll — utan alla på toppen av någon mindre kulle eller as — dock sa att dea voro synliga fran
alla håll. Så skjöts med dynamit ö dracks punsch. Midnattssolen själv kunde vi ej se — fjällen