Page 17 [17]
OCR
bergsluttningen som gick i c. 35” vinkel — ö där intet fäste var att få. Framför mig var en ”valk” i berget med 45” lutningsvinkel ö 4-5 met. bredd. Kunde jag komma över den — gick allting bättre — därborta skulle jag nästan kunna gå upprät. Jag försökte att hasa mig uppför på magen — spände i naglar på både fingrar ö tår — men kände hur min kropp hade för stor över-tyngd i förhåll. till den ringa krafter jag kunde anbringa i naglarna — jag kände hur jag började glida — svetten kom i pannan — hela kroppen darrade — hade jag rört mig — så hade jag också störtat ned. Men jag klämde mig platt mot klippan — med mina svettfuktiga hander pressade som sugytor mot dess sma skrovligheter. Sa lag jag fem- kanske tio minuter — de första ohyggliga — emedan jag tyckte mig vara i glidning. Så småningom kom lugnet absolut tillbaka — jag började beräkna ö kom till den slutsatsen att som jag nu låg kunde jag ej glida. Hjärnan arbetade vidare — ö jag tog en stilla översikt av situationen. Nedåt kunde jag ej röra mig — varje rörelse i den riktningen bragte mig närmare ett mycket glattslipat område som tycktes mig ännu sämre än detta (ett misstag på grund av att jag såg det uppifrån — i verkligheten var lutningen mindre på partiet närmast forsen.) Uppåt kunde jag ej gå nu — det ända var att krypa till höger ö snart var jag på väg dit — krypande på tvären med den största försiktighet. Jag var nu så lugn att jag skrattade. Där nere på fjorden såg jag Kolberg som en fluga i båten — han hade rott ut ett stycke för att se mig bättre. Snart kände jag en obetydlig ”valk” under magen ö vågade nu försöket att vända mig — vilket lyckades om också med ett par ögonblicks risk av glidning. Där satt jag nu på det väldiga flaket ö funderade hur jag skulle göra. För säkerhets skull tog jag en fotografi härifrån över ristningsklipporna. Jag kröp så uppåt litet igen — men märkte snart att jag skulle komma i ända sämre belägenhet än nyss om jag fortsatte ö beslöt därför att uppge försöket. Så började nedstigningen som först var litet besvärlig. Jag kom dock snart på ett gammalt knep — nämligen att gå kra ”spindelgång” — med ryggen med berget — ö snart kunde jag t.o.m. få ganska stor hastighet. Det var dock ansträngande ö jag var ganska svettig då jag kom till avsatsen med dar skorna stodo. Kolberg var ganska glad att se mig igen. — Vi rodde nu tillbaka ö spisade — jag fotograferade familjen — vilket tog oss en hel timme på grund av en till ytterlighet driven renlighet som alla måste prestera. Ungarna skena som solar med sina nyskurade ansikten. — Emellertid kommo vi nu iväg. (logi't kostade 1,50) — skjutsen däremot med Kolberg som ensam roddare: 12 kr. Vädret hade lugnat något men började blåsa straxt vi stucko ut 6 efter en 4-% timmes rodd undrade K. om vi skulle kunna greja denna skiva. Vi hdllo hart till styrbordslandet — vinden gick in fran NV — 6 klarade den varsta sj6n — om ocksa den lilla "halvtredjerummingen” stdtte hart i”baran” da vi gingo om uddarna. Men ute i mitten av fjorden gick sjön hård ö vit — vinden försökte bryta utströmmen. Det var vackert — men blev något blött efter alla sjöarna. Straxt innan Setvik lugnade det något ö vi stucko då tvärt över fjorden till södra landet — emedan vi fruktade det öppna gattet utanför Selstad. På 20-30 min. voro vi över efter åtskilliga duschar ö nådde till K-s svärföräldrar. Käringen sprang ut på klippa över våra huvuden ö sporde noga om ”den främmande mannen”. Rösten drunknade i dånet av bränningen — en by rök över oss ö var nära att taga min regnkappa.
