jag kände igen ansiktet från passet.Han kom fram o hälsade på mitt
tillrop.
Det lättar något då o då vid de täta anhalterna - bussen stannar ofta
inte riktigt, men en å annan fumlar ut som på en slump i snön.- Så
äntligen framme strax före kl. 12. Stora bagaget lämmnas i magasinet o
vi tar små sakerna till Margith pensionat. I mörkret kommer en
uniformsklädd karl i o hälsar. Det är Pettersson. En fast o präktig
handtryckning.
Så bekanta vi oss ( Waara 0 jag ) - jag säger att jag kommer att kalla
honom du o han tycks ta det reciprolt, men jag säger: du får säga
farbror. Han verkar snäll o hygglig o vi tala lite om resan o dess
vetenskapl. ändamål o lite praktiska ting . Så kojning .