OCR
öppet vatten. Det var mycket egendomligt — en vid vinkel av mörk svartnande luft som hängde som en tung sky ned mot iskanten i söder l. rättare sagt fr. V. till öster med vinkeln nere i söder. Där nere hängde den svarta skyn nästan ihop med horisonten 5 jag hade just sett detta 5 anmärkte att det såg ut att bli snö. ”Nej det där är just vakamörkre”! Det var som ett hotande förebud 5 var vackert fängslande som all naturens hemskheter ofta äro. Men i själva verket är det intet hotande förebud för isfolk — utan en varning, ett tecken på öppet vatten, som måste anses synnerligen värdefullt. Vi äro så långt västerut att vi se ej blott Gaddströmmen bred 5 ren utan även Halågerströmmen genom ögruppen. — Kl. är 5 när vi nå upp till stranden vid fyrplatsen vid ”Kålakusen” 3 nå fram till gårdsplanen. Alla skälafiskarna äro nu hemma. Alfr. har ej sett någon skäl mer än den vi mött 5 gossarna hade sett ett par bakom sig under hemväg. Från fyren hade man med spänning följt Hugos ”kräkning” 5 sett 5 förstått kråkornas ingripande samt även vår löpning runt kvicken. — Skönt att äta nu — ansiktet hettar härligt — en viss styvhet i benen genast men den går snart över. — Efter middagen samling hos kararna 5 trevligt samtal hela kvällen om långfärder m.m. — Sedan den obligatoriska pratstunden med värdfolket, som måste genomgås. Det är märkligt vilket behov det blir att få tala om sig själv för människor som så här få leva för sig själv 5 dessutom känna sig stå utanför öns folkskikt. Ha aldrig varit inom av anledning som troligen mest varit av individuell art. Av intresse var Hugos yttrande när vi löpte ut i dag. Jag hade talat om (efter nyss avslutat samtal med fyrmästarn) den typ jägare som skrämmer bort skälen för andra när han ej kan nå den själv (fyrmäst. hade för mig antytt att några av mina karar ej voro främmande för detta, men jag förstod att saken var sjuk). Alltnog jag frågade Hugo: ”men här på ön finns väl inga utav den sorten.” ”Jo de jär en som nog är svår på sånt”. ”Men är han härifrån?” frågade jag omisstänksamt. ”Vem? Rutkvist? Nej han är fran Lule Lul.” Jag fick mig ett mycket langt 5 gott skratt åt den verkligt dräpande repliken. Pa kvällen fick jag Rutkvist att erkänna — att mina karar voro av den typen som inte prata överhuvudtaget — 5 minst av allt skryta. Hans uppfattning av dem är en blandning av fruktan, hat, förakt 5 beundran. D.v.s. föraktet är bara på ytan, inför främlingar. Samt något kanske över Holmbons fasthängande vid allt gammalt. Ringde till Astrid men intet svar. 4/4 Påskdagen Sov till 7 — drog mig till 8 — när fyrmäst. kom. Vinden på sydlig — blid — disigt men mycket is i Kvarken. — Efter kaffet gick jag upp i fyren — vackra kågringar men som sagt mycket is /överstruket ord/ öster om ”landvredet” fram mot Väsågra, vars torn icke syntes — utomordentligt vackra kågringar i isen norrut med de stora iskallarna uppåtdragna i molnen i oändligt talrika sylspetsar tätt tätt som ett vilt diagram men med spetsarna fladdrande fram d åter som norrsken. På finska sidan stod ett långt land med träna ner — över Väsågra — vars fyr stundom skymtade i dubbel skepnad 3 därför oändligt lång. T.o.m. Norrskärs fyr syntes på samma sätt i söder i ishavet med sin ö balanserande högst på sitt kågrande torn. Luften dallrar i alla riktningar — även det svenska landet dallr kågrar 5 bygger 5 längst i norr i V. Kvarken /överstruket ord/ suges isen uppåt i en väldig buggla mot himlen. — Ingen skäl synlig mot vanligheten påskdagen (liksom långfred.) enl. fyrmästaren. Man brukar näml. icke driva skäljakt helgdagar (åtm. icke från land — vad färdmän gör vet ju ingen). Men nog är fyrmäst. förb. över detta oskick det var tydligt trots allt jag sade om att även /överstruket ord/ skälen torde behöva sig en fridag någon gång. — Andra gången vi voro i tornet (vid 4