Sida 16 [16]
öppet vatten. Det var mycket egendomligt — en vid vinkel av mörk svartnande luft som
hängde som en tung sky ned mot iskanten i söder l. rättare sagt fr. V. till öster med vinkeln
nere i söder. Där nere hängde den svarta skyn nästan ihop med horisonten 5 jag hade just
sett detta 5 anmärkte att det såg ut att bli snö. ”Nej det där är just vakamörkre”! Det var
som ett hotande förebud 5 var vackert fängslande som all naturens hemskheter ofta äro.
Men i själva verket är det intet hotande förebud för isfolk — utan en varning, ett tecken på
öppet vatten, som måste anses synnerligen värdefullt. Vi äro så långt västerut att vi se ej
blott Gaddströmmen bred 5 ren utan även Halågerströmmen genom ögruppen. — Kl. är 5
när vi nå upp till stranden vid fyrplatsen vid ”Kålakusen” 3 nå fram till gårdsplanen. Alla
skälafiskarna äro nu hemma. Alfr. har ej sett någon skäl mer än den vi mött 5 gossarna hade
sett ett par bakom sig under hemväg. Från fyren hade man med spänning följt Hugos
”kräkning” 5 sett 5 förstått kråkornas ingripande samt även vår löpning runt kvicken. —
Skönt att äta nu — ansiktet hettar härligt — en viss styvhet i benen genast men den går snart
över. — Efter middagen samling hos kararna 5 trevligt samtal hela kvällen om långfärder
m.m.
— Sedan den obligatoriska pratstunden med värdfolket, som måste genomgås. Det är
märkligt vilket behov det blir att få tala om sig själv för människor som så här få leva för sig
själv 5 dessutom känna sig stå utanför öns folkskikt. Ha aldrig varit inom av anledning som
troligen mest varit av individuell art. Av intresse var Hugos yttrande när vi löpte ut i dag. Jag
hade talat om (efter nyss avslutat samtal med fyrmästarn) den typ jägare som skrämmer
bort skälen för andra när han ej kan nå den själv (fyrmäst. hade för mig antytt att några av
mina karar ej voro främmande för detta, men jag förstod att saken var sjuk). Alltnog jag
frågade Hugo: ”men här på ön finns väl inga utav den sorten.” ”Jo de jär en som nog är svår
på sånt”. ”Men är han härifrån?” frågade jag omisstänksamt. ”Vem? Rutkvist? Nej han är
fran Lule Lul.” Jag fick mig ett mycket langt 5 gott skratt åt den verkligt dräpande repliken.
Pa kvällen fick jag Rutkvist att erkänna — att mina karar voro av den typen som inte
prata överhuvudtaget — 5 minst av allt skryta. Hans uppfattning av dem är en blandning av
fruktan, hat, förakt 5 beundran. D.v.s. föraktet är bara på ytan, inför främlingar. Samt något
kanske över Holmbons fasthängande vid allt gammalt.
Ringde till Astrid men intet svar.
4/4 Påskdagen
Sov till 7 — drog mig till 8 — när fyrmäst. kom. Vinden på sydlig — blid — disigt men mycket
is i Kvarken. — Efter kaffet gick jag upp i fyren — vackra kågringar men som sagt mycket is
/överstruket ord/ öster om ”landvredet” fram mot Väsågra, vars torn icke syntes —
utomordentligt vackra kågringar i isen norrut med de stora iskallarna uppåtdragna i molnen
i oändligt talrika sylspetsar tätt tätt som ett vilt diagram men med spetsarna fladdrande fram
d åter som norrsken. På finska sidan stod ett långt land med träna ner — över Väsågra —
vars fyr stundom skymtade i dubbel skepnad 3 därför oändligt lång. T.o.m. Norrskärs fyr
syntes på samma sätt i söder i ishavet med sin ö balanserande högst på sitt kågrande torn.
Luften dallrar i alla riktningar — även det svenska landet dallr kågrar 5 bygger 5 längst i norr
i V. Kvarken /överstruket ord/ suges isen uppåt i en väldig buggla mot himlen. — Ingen skäl
synlig mot vanligheten påskdagen (liksom långfred.) enl. fyrmästaren. Man brukar näml. icke
driva skäljakt helgdagar (åtm. icke från land — vad färdmän gör vet ju ingen). Men nog är
fyrmäst. förb. över detta oskick det var tydligt trots allt jag sade om att även /överstruket
ord/ skälen torde behöva sig en fridag någon gång. — Andra gången vi voro i tornet (vid 4¬